Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1849, sida 1

Han vände sig om. Svanhilda, i hela glansen af sin tjusande skönhet, stod bredvid honom. Är du redan vaken, älskade? — yttrade Theodor, i det han lade sin arm om hennes lif. — Jag betraktade dig nyss i sömnen och trodde mig se en slumrande gudinna af Praxiteles hand. vTheodor — sade Svanhilda, i det hon löas— gjorde sig ur hans armar — jag hörde nyss slutet af din monolog. Du är — hvad jag länge anat — ärelysten, Theodor. Målaren vexlade färg ouh sänkte för en sekund sina ögon inför de forskande blickarne af sin älskarinna. Nåväl... hvad mer? — yttrade han slutligen, mötande hennes blick — vredgas du, om din make vill fullända sig i sin konst, Svanhilda? Bör icke glansen af hans rykte till en viss grad återsalla på dig? Jo visst — utbrast den unga flickan lifligt — och jag skall alltid glädja mig åt dina framgångar... Men äfven jag har min lilla egna ärelystnad, Theodor, — och den måste du å din sida lofva att respektera. Såå — och hvari består då den, lilla svärmerska? frågade målaren, leende, i det han drog benne intill sig och kysste henne. Jag vill vara fri — sade Svanhilda, i det en I högre rodnad brann på hennes kinder. — Det är blott med din kärlek du får timja mig...