Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1849, sida 1

gade grefven misstroget. Af dig hade jag ej väntat den. Fader, sade Svanhilda, adu vet, att mitt lynne liknar vinden, som ömsom jagar i molnen, ömsom smeker ängarnes tufvor. Ögonblickets intryck .... hvem kan förklara dem?? KIIm! sade grefven betänksamt, i det han långsamt öppnade dörren, aädu är ett nyckfullt. barn, Svanhilda .... God natt! Han gick, och Svanhilda stod orörlig qvar på golfvet, lyssnande till det dofva ljudet af fadrens försvinnande steg. sJa — tärningen är kastad! utbrast hon plötsligt. -Jag har måhända sett honom för sista gången .... Min fria själ tål ej förtrycket .... Den förhatliga bojan måste falla .... Fri vill jag vara .... fri som det svallande haf, hvilket skall gunga mig och min älskling okända verldar och öden till mötes .... Nen ej vill jag offra mig sjelf.... ej vill jag vara ett halft väsende,... en varelse, hvars lif tynar bort utan honom .... Qvinnan är född att offras, säger man. Jag förnekar det;.... hon är född, ej att offras ensam, men att taga och gifva ofker... äKSkulle han.... den sköne, den snillrike... vilja belasta mig med andra bojor, än kärlekens .... ve då honom! Som triumfator får ej,