Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1849, sida 1

Engelska Underhusets omröstningar. Hvar och en som följt något med de politiska underrättelser, som vi tid efter annan meddela från England, har ej kunnat undgå bemärka, att de fleste omröstningar uti underhuset tydligen ådagalägga, att blott få af de brittiske så kallade solkrepresentanterna derstädes taga någon del uti ärendernas behandling. Vanligen afgöras alla till omröstning kommande frågor af en till husets hela antal jemförelsevis liten fraktion af representationen. De hedervärde, välborne och högvälborne parlamentsledamöterna, bildningens och förmögenhetens representanter, hafva nämligen så många andra göromål att sysselsätta sig med, att passa på, såsom kappridning, kapprodd, jagt, fiske och vsportings i allmänhet, så att de ej hinna med att egna den tråkiga lagstiftningen sin nobla uppmärksamhet. Af 653 representanter besöka oftast ej mer, än en tredjedel, fjerdedel ja ännu mindre del regelmässigt underhuset, samt gagna sålunda ej nationen med sin vbildning, e eller med sin i följd af deras förmögenhet samlade erfarenhet och upplysning. Då någon partistrid skall utfäktas, då det gäller att försvara intressen, privilegier och monopoler emot folkets rättmätiga fordringar, då är deremot förhållandet annorlunda; då infinner sig hela skaran af det beståendes kämpar af vordningens vänner?, då tränges man uti det annars rymliga rummet. Den liberala engelska oppositionen, som vet hvad siffror betyda, som alltförväl känner huru svårt det faller sig att bortresonnera fakta, grundade på siffror, den begagnar sig nu af omröstningssiffrorna såsom praktiska bevis för nödvändigheten af en reform uti folkrepresentationen. Den har tagit statistiken till hjelp tör att vinna sitt mål, och huru lätt, knapphändigt och beqvämt man än kunnat vid många tillfällen i England, som i så många andra länder, afspisa oppositionens fordringar, genom att betitla dem för vopraktiska, utopiskar, så lärer man dock nu få svårt att med dylika skäl vederlägga påståendena. Siffrorna visa att representationens majoritet försummar sitt kall, och på denna grund, samt understödd af de vältaliga argumenter, som om