ka skulle i detta ögonblick ej kunnat öfvermanna mig. Ur vägen fega slafvar! ropade jag, i det jag kastade en åt hvardera sidan med den verkan att de båda stupade omkull på golfvet. Derpå ryckte jag npp dörren och skyndade ut. Grefven vågade ej förfölja mig.Och du har sedan icke återsett Svanhilda? frågade Clas. Afbryt mig icke, utan hör min berättelse till slut, fortfor målaren, sedan han förut fyllt sitt glas. Annu återstår den bästa delen af historien. Låt höra då! Du vet, att jag redan långt före min bekantskap med Svanhilda haft för afsigt att på någon tid göra en resa till nya verlden, hvarest jag måhända lättare skulle kunnat lefva af min talang, än här. Ty i Amerika råder stor brist på goda målare, och ett lyckadt stycke uppväges der nästan med guld. Efter den olyckliga utgången af mitt vistande på Baldersholm, mognade denna plan hos mig. Hvad — tänkte jag — om du efter ett par år kunde återvända, sedan du ökat ditt rykte och vunnit äfven guld och gods — måhända skulle då Svanhildas far bemöta dig mindre föraktligt . . . måhanda skulle han till och med skänka dig sin dotters hand. ..:.? Under det dessa tankar sysselsatte mig, träf