Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1849, sida 1

Hon älskade dig? afbröt journalisten. Ja — hon älskade mig, — och det snart med den häftigaste passion. Det dröjde ej länge förrän hon brinnande sjönk till mitt bröst och svor mig... mig, den fattige konstnären . en evig trohet. Ifrån den stunden gick det ännu långsammare med mitt arbete. Grefven, som längtade att snart se taflan färdig, började redan att visa sig otålig. Vår belägenhet blef med hvarje dag farligare, ty den stolte aristokraten, som ej ens förmådde fatta möjligheten, att hans högborna dotter kunde skänka sin kärlek åt en fattig, obetitlad artist, skulle — derom voro vi öfvertygade — förkrossa oss med sin vrede, ifall han upptäckte vår böjelse. Denna upptäckt uteblef icke heller. En sladdrande kammarjungfru förrådde hemligheten. Grefven inträdde en dag i min atelier och fann mig .. ingalunda sysselsatt med målning... utan på knä framför modellens fötter. Det var ett förfärligt ögonblick. Vi föllo ned för tyrannens fötter och bönföllo om tillgift. Svanhildas böner och tårar gjorde honom blott ännu ursinnigare. Gå på din kammare, vanartiga barn! ropade han med dundrande röst, och då hon icke genast lydde, grep han henne våldsamt i armen, öppnade dörren och kastade ut henne.v Och nu min herre är ordningen hos er,