Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1849, sida 1

ut såsom riksdagsman sjelf föreslagit, och för en inskränkning i arbetsdriften, hvartill han, indirekt åtminstone, nppmanade genom hela syftningen af sin beryktade motion ..... Det måtte väl icke finnas något öfvermäktigt higtfaderligt inflytande förborgadt äfven i det protestantiska Stockholm, hvilket tvingat herr öfverståthållaren att handla i motsats med sina tillförne offentligen förfäktade älsklingsåsigter? ..... i Förf:s reflexioner och anmärkningar, rörande öfverkammarherren grefve Gyldenstolpes befordran till sekundehefsplatsen vid lifgardet till häst, kabinettskammarherren grefve Sandels utnämning till major vid Nerikes regemente, grefve Horns entledigande från landshöfdingebeställningen i Stockholms län o. s. v. äro på en gång rättvisa och träffande. Utrymmet medgifver dock icke, att här reproducera desamma, hvilket äfven är förhållandet med de af förf. gjorda anmärkningar mot Hr Nordströms bestridande af tre särskilta, maktpåliggande tjenstebefattningar, nemligen såsom riksarkivarie och kanslerssekreterare vid rikets begge universiteter. Kombinationen mellan Hr Nordströms och statsrådet Genbergs ömsesidiga ställning till hvarandra nu och framdeles tyckes oss vara väl mycket sökt, ehuru det icke kan nekas, att den både kan vara och blifva sådan, som brefskrifvaren antydt. Rörande de ständiga uniforms-förändringarne utlåter sig författaren, efter åtskilliga förutgångna betraktelser och anmärkningar: Må lifoch hus-trupperna tjena till rodockor, om sådana i en monarki äro ett mal inevitable; der anställes merändels endast den rika ungdomen, och den, så väl som dess målsmän, veta förut hvad de hafva att rätta sig efter. Men vid linietrupperne är förhållandet helt annat. För dem äro förändringarne af uniformspersedlarne en rigtig kräfta, som hindrar mången duglig, men mindre bemedlad, att någonsin komma på grön qvist. Om man vid lifgardet till häst leker med svarta fjädrar i stället för hvita, ja till och med styr ut sig med röda och blå, för omvexlings skull någon första Maj, är sådant mera att skratta åt, än att taga illa vid sig — blott landtarmåen skonas för alla dylika upptåg.Beträffande den mellan fångvårdsstyrelsen och fabriksidkaren å Långholmen, protokollssekreteraren C. 0. Vougt uppkomna skuldfordringstvist, lemnar författaren följande interessanta upplysningar. Genom kongl. bref af den 3:dje Dec. 1847 blef en i Landskrona belägen kronobyggnad, kallad gula kasernen, upplåten till fångstyrelsens disposition. Straxt derefter inkom Hr. Vougt med anbud för en klädesfabriksanläggning i samma kasern och dess bedrifvande med de å Landskrona fästning förvarade lifstidsfångar, under en tid af 10 år, räknad från den 1:sta Juli 1848. Vid underhandling härom bestämdes, enligt hvad ryktet säger, den föreslagna arbetsstyrkan till 100 a 200 man mot intet första året, en skilling per man dagligen för andra året, 2 sk. för tredje, 3 sk. för tjerde, samt aldrig öfver 4 skillingar för de återstående åren. Utan att bereda andra spekulanter tillfälle att täfla, och derigenom större fördelar åt fångvårdsfonden, antogs Hr Vougts förslag, under vilkor, att det skulle gillas af K. — —— hD— — ——