Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1849, sida 1

valltför stor. Att åstadkomma en sådan visshet, rär sundhetspolisens ovilkorliga skyldighet. Kan nden det icke, så må den förbjuda tillverkninrgen. Af patentet visar sig icke, att det nya sättet har blifvit antaget derföre, att derigenom råstadkommes en håttre vara, utan derföre, att det förenklar operationen och materialierna falla sig rojemförligt billigare. Der hafva vi nu sjelfva knuten! — Hvad billigheten beträffar, så tvifla vi, ratt den kommer att visa sig i varans handelspris; men deremot är faran så mycket påtaglirgare. Denna synes likväl för köpmännen betyda vida mindre, än vinsten. Uppfinningen må vara gjord i Österrike, eller i Turkiet, och patenterad i Sverige eller i Mesopotamien, så stå vdess vådor tydliga för hvem som vill reflektera deröfver. Vederbörande kunna invända, att t. rex. faran att färdas på ångfartyg är i sitt slag rvicke mindre. Derpå svaras: man äger der konrtroller; men icke kär. Deremot,, tillägger förf., äro vi nog lyckliga att äga: ett kommersekollegium, som blindt och slentrianssofvande utfärdar patent på den nya förgiftningsmethoden; en departementschef, under hvilken kollegium sorterar, som i anledning häraf icke ens haft något enda konfidentielt ord att säga kollegii vittre president; en justitiekansler och en justitieombudsman, hvilkas öfverhopande göromål ej tillåtit dem att egna någon uppmärksamhet åt en affär, der det på sin höjd gäller befolkningens helsa och lif; ett sundhetskollegium, som icke lärer böra befatta sig med saken, innan ett eller annat tjog obduktionsinstrumenter verificerat patentets behörighet; och en årlig bevillning till samtlige dessa herrars aflöning. Vinsten för tillverkaren af blysalts användande för sockrets renande är påtaglig; för köpare torde den hufvudsakligast komma att bestå deruti, att man sommartiden ej behöfver uppblanda sockret med så kallad -rysshjelp för att taga flugorna af daga. Lefve Sveriges industri och uppfinningarna!v Om den nye ståthållaren yttrar sig förs.: Ur öfverståthållaren har slagit sig på pietism och arbetar på att hindra verldsligt arbete på sabbathen ). Af grefve Hamilton, Jacob Essen, är detta ett drag af sjelfbeherrskning, som icke kan nog lofordas. Ty det är lätt att föreställa sig hvilka våldsamma strider, han haft att kämpa; huru hans inre bättre menniska behöft slitas med den gamle Adam, innan han — han sjelf! — som i December 18438 på riddarhuset väckte motion om indragning af helgedagar, hvilka icke inträffa på Söndag (icke ens Långfredagen undantagen i motionens ursprungliga skick) och såsom skäl för denna sin okatholska motion bland annat åberopade sig på den besparing af dagsverken, som skulle uppkomma för hela landet derigenom, -att våra andliga högtidsdagar antingen förflyttades, neller rent af afskafades?, nu 1849 blifvit omvänd till ifrare emot just en snarlik besparing af tid till arbetets fromma, hvilken han 20 år för) Hr öfverståthållaren har nemligen låtit förständiga handtverkarne och åtskilliga andra korporationer i hufvudstaden. att de vid vite icke få förehafva något arbete på Söneller Helgedagar. Äfvenledes har han gjort stora och rent af tidsvidriga inskränkningar i de allmänna nöjen, som erbjudas hufvudstadens innevånare. Red:s anm. A Xz ——