Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1849, sida 1

gade sammetsvästen och den bredskyggiga, på sned sittande hatten, röjde en elegans, som hvilket lejon som heldst skulle beundrat, förutsatt nemligen, att ett sådant kunde beundra något annat än sig sjelf. Den unge mannen, som var målare, och dertill en snillrik målare, gjorde emellertid ingen affär af sin klädsel. Det tillhör blott personer af ett ytligt väsende att fästa sig vid dylika småsaker. Der ingen inre fond finnes, tvingas menniskan att nästan uteslutande rigta sin blick på sin yttre figur, — och moderna skulle visserligen ej vara underkastade ständiga förändringar, så framt verlden vore befolkad endast af konstnärer, snillen och vetenskapsmän. Det är dumhufvuden och tomhufvuden, som lefva af dylika bagateller. Den blick, som är riktad inåt, ser icke så noga efter om en eller annan skarf skulle sitta på orätt ställe i rocken, eller om västen är är en tum kortare än den sednaste modjournalen bestämmer. Tankens osynliga verkstad är för henne af högre vigt än skräddarens, och hon glädes mer af fantasiens brokiga färger, än af ett helt Peru på fracken. I den unge målarens klädsel fanns derföre ingenting affekteradt, ingenting studeradt, ehuru det vid första påseendet skulle kunnat tyckas så. Men liksom de fleste artister, älskade han sin beqvämlighet och klädde sig derföre mera i öf