Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1849, sida 1

i Litteratur. Ställningar och Forhållanden. Fjortonde brefvet. Stockholm, Östlund Berling, 1849, 110 sidd. in 12:mo. Pris 32 sk. b:ko. . Ånyo ett bref från den gamle bekante, det 14:de i ordningen, och som vanligt rikt på lissiga skildringar, träffande anmärkningar och uddiga sarkasmer. Det kommer nog att finnas sådana, som skola påstå, att den bitterhet, som många af dessa ryktbara bref andats, icke eller uteblifvit i det ifrågavarande; men dånoställningar och förhållanden icke blifva bättre, så vore det rent af ett fel att förändra den ton, med hvilken de omtalas, den färgskiftning, i hvilken de framställas. Man får icke, såsom Thorild på sitt rättframma språk uttryckte sig, måla en soi rosenrödt, utan man måste teckna den efter naturen, eller ock helt och hållet låta bli att befatta sig med palett och pensel, så kärt det en är att icke blifva hållen för en klåpare, en, som framställer bilder, under hvilka man måste skrifva: detta skall vara en åsna, en hofman, en ulf, en prest, o. s. v. Sitt fjortonde bref har författaren dedicerat till brodren P(almar) och börjar detsamma med en mästerlig skildring af några sedan tillkomsten af hans trettonde bref hädangångne landsmän: Berzelius, Carlander, Schönherr, Södermark, Nordblom, Cramer, von Zeipel, af Forssell och af Uhr. Om den förstnämnde heter det, bland annat: Napoleon och Bourbonerne beröfvades sina kronor i samma land, der Cuviers förblifvit ovantastad, och lugn sitter Humboldt qvar på sin thron, huru än kejsares och konungars rundtkring honom skakas, skälfva och störta. Så vskola ock hvälfningarne vörda det diadem af vetenskaplig lager, som nittonde århundradet slätat kring Berzelii tinning. Barnlös som Epavminondas, har Berzelius, i samma mening som -han, efterlemnat en odödlig ätt. Men då spåren efter den förres segrar numera endast låta rertappa sig på historiens fält, skall den sednares verksamhet gagna äfven kommande sekler. Afskedstalen på rikssalen förtego Berzelii död, fastän den timat under Ständernas sammanvaKö LA Linne afled under Ständernas frånvaro, och i nästa helsningstal derefter från thronen beklagade Gustaf III fäderneslandets förlust genom den frejdstore landsmannens bortvgång.Anmärkningen är på sin plats, det torde ingen hvarken vilja eller kunna förneka. Såsom en länk mellan skuggornas rike och lifvets skådeplats, meddelar förf. en allmänt gängse berättelse om ett förhållande, som egt rum vid en i år afliden ministers (statsrådet Ehrenstams) död, hvilken vi här nedan med förf:s egna ord återgifva: