Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1849, sida 1

—F— ——————— ————— — sättning deri, att de ej särdeles lida af dess olycI kor. Deras bebyggare äro ett eftertänksamt, förståndigt folk, som pröfvar, säger man, innan det dömmer. Sålunda äro de af naturen och sitt läge ämnade att se och lära, och för sig utplocka, om ock någon gång sent, de mogna och goda frukterna. Men de hafva ock ett ädelt och känsligt hjerta. Andra folks lidanden smärta dem, deras framgångar och lycka fröjda dem. Den politiska frihet, som Europas kämpande folk eftersträfva, den ega de nordiska folken, och hvad ännu fattas dem i en frihet, som folkets mera upplysta medvetande kräfver, det kunna de få utan våld, utan revolutioner, om en klok och välvillig styrelse, som känner sitt folk, vet att i tid gå det till mötes. Skulle således ett allmänt krig, af det slag vi förut antydt, utbryta, hvarvid neutralitet vore omöjlig, så skulle sympatiens makt utan tvekan oemotståndligt draga de förenade rikenas folk till de fria folken eller dem, som kämpade för en sann frihet. Vi säga sann, emedan vi väl veta, att det finnes en frihet, som kallar sig så, men noga. skärskådad är blott en ny form för despotism. Det blir då fråga om att skarpt skilja den sanna friheten från den falska. Detta blir närmast regeringens pligt. Folken träffa instinktmässigt det rätta, men styrelsen skall klart urskilja det och leda folken mot dess mål. Då skall det visa sig, om regeringen eger de egenskaper, som nödvändigheten kräfver. Vi hafva med flit undvikit att nämna de folk, till hvilka vi vilja sluta oss. När det är fråga om en strid för grundsatser, idåer, då äro och blifva vi deras vänner, som visa sig hysa de sanna. Så tro vi oss hafva uttalat de förenade rikenas, Sveriges och Norriges, sympatier. (Bore.)