Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1849, sida 1

amkalla förtidiga och oberedda kraftottringar, ör att, innan nationens stora kärna hinner att ktönkande och enigt sluta sig tillsammans, appjsa, söndra och afskräcka från all tanka på nåot bättre. Då man närmare begrundar hela andan i det vilande representations-förslaget, som är splitting, underhållandet af det gamla ståndssplitet uner ombytta former för bibehållandet af samma egostiska interessens öfverlägsenhet, regerings-makens inblandning i folkombudens bebörighets-krets; olkrepresentationens afstängande från måöjligheen att kraftigt och öfvertygande uttrycka folkets Umänna tänkesätt, mothållande af alla förändingar i lagstiftning och lagskipning, hvilka nunera icke skulle kunna i annat än en folkligare syftning genomföras; förevigande af de olvckliga katteoch sinans-systemer, som lemna svenska folket åt regeringens, löntagarnes, de privilegierade egendoms-aristokraternas och de vinglande penningearistokraternas godtycke: dä inser man nog rätta meningen af den nådiga medverkan för representationsreformen, hvaraf nämnde förslag skulle vara ett bevis, sedan man insåg, att den hemliga medverkan för liberalare förslags kullkastande började att blottas-. Upplösningen, söndringen, misströstan, voro icke ännu nog för maktbegäret. De skulle blifva ännu större, genom förstärkandet af de reaktionära interessena med hela embetsmanna-klassen och penninge-aristokratien (argyrokratien), under det att sjelfva folket skulle genom valformerna och kammarformationen sammanträngas till en liten, underlägsen och i sin verksamhet lätt förlamad andel af nationalrepresentationen. Redan den närvarande tiden visar, genom den häftighet, bvarmed anfallen rigtas mot Örebromötets uttalade tidsenliga och välbetänkta hufvudgrunder för en ny val-lag och regeringsform, till hvilka strider vi skulle komma, om det hvilande förslaget till ny riksdagsordning antages; och den bifalls-killa, som genomgått hela folket vid underrättelsen om dessa grunder, samt den barmkänsla, hvarmed anfallen emot desamma nu allmänt åses, utvisar bäst, att den infernaliska planen, om den lyckades, skulle medföra de sorgligaste följder för fiderneslandet. Men planen skall ej lyckas! Den är insedd, och detta är nog, för att tillintetgöra den; ty folkets rättskänsla och bildning äro redan tillräckligt utvecklade, för att förkasta alla sådana machiavellistiska försök att kringgå dess behof och önskningar. Man måste imellertid tvingas till den frågan: åsyfta verkligen vederbörande, med dessa eviga protester emot Örebro-deputerades opinions-yttringar, med dessa hänande påståenden, att de ieke uttryckt allmänna tänkesättet; med dessa lögnfulla beräkningar öfver huru ringa antalet af reformvänner, kommittenter och väljande varit, o. s. v.; åsyftas verkligen, att folket skall skynda att allmänt förklara sig i frågan? Vill man att — för att synbart öfvertyga dem om hvad de dock rätt väl veta — hela befolkningen skall sitta sig i rörelse, för att afgifva det svar, som de redan lngesedan bordt kunna gifva sig sjelfve, om de viljat lyssna till tids-andan och folkrösten? Kunna de förneka, att ett så långt bringadt förakt för allmänna opinionen, kan på detta sätt föra till de ytterligaste olyckor för dem sjelfva; helst som detta förakt, detta hån, inför hela folket visar, att de klasser, de organer och de personer, som med de mäktige dela det, äro utan känsla för kristendomen, menniskorätt och medborgerlighet? Frukta de ej den stund, då möjligen inre kalamjteter eller yttre invecklingar skulle kunna påskynda nationens behof att undanrödja äfven det sista tvifvel på sitt tänkesätt? Vi tro, att det icke fordras mycken omtanka, utan blott ett ögonblicks besinning hos landets regering, för att finna allt det dåraktiga i dessa de konservativas indirekta uppmaningar till en allmän uppståndelse, för att ådagalägga en opinion, hvilken med hvarje stund synbarligen utbreder sig till den lägsta koja, med hela styrkan afpå samma gång behofvet och öfvertygelsen. ( ( —— Å d2 — — —