Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1849, sida 1

, BUN OUSRA I IUILIUHSSIIL 3218 1119G8 —417 7 — t varit, e Mor med honom öfverenskommas kan. medborgare anser sådant beböfligt, torde det såsom en öfvergångsstadga under en politisk omyndighetstid böra medgifvas. För det andra, och om man icke anser det nyssnämnda tillräckligt, torde äfven, för någon kortare tid, och tilldess folkskolan hunnit mera verka, ett par klasser medborgare, som af de herrskande intressena mest fruktas, böra uteslutas. Så länge till exempel krigsartiklarne och tjenstehjonsstadgan äro hos oss sådane, som de för närvarande befinnas, och soldaten och tjenaren såsom underkastade prygel och husaga, fastän myndige män, äro snarlika trälar, lärer man ännu, efter hvad jag trott mig finna, icke vilja tillstyrka rösträtt för soldaten och tjenaren, åtminstone icke utan i förening med sluten omröstning i primärförsamlingarne. Om på detta sätt en stor och kristlig grundsats, nemligen personlighetsprincipen, ställes öfverst uti förslaget till ett lands representationsförfattning och några inskränkningar, afseende blott någon kortare tid, följa derpå; då har man ett sannt, ett verkligt öfvergångsförslag. Närmast oss ställes då visserligen det praktiska. målet, såsom det bör, men öfverst står det ideala målet, såsom en ledstjerna, den der bestämmer riktningen af allt framskridande, likt nordstjernan, som lyser sjömannens väg genom natten; han hinner henne väl icke här på jorden, men hon bestäm— mer dock hela riktningen af hans äfventyrliga bana. Ett representationsförslag, som icke går i denna riktning, som afviker till högra sidan eller den venstra, eller hvad ännu värre vore, går baklänges; ett representationsförslag, som hyllar och gifver en allt större öfvervigt åt de egoistiska intressena i samhället, — som således icke närmar sig kristendomens ideala mål, utan snarare aflägsnar sig derifrån, — är icke någon sann öfvergångsstadga. Genom personlighetsprincipens upptagande uti ett lands representationsförfattning sker början att i någon mån der realisera det allmänna kristliga konungadomet, hvarom skriften talar. Såsom kristna äro vi nemligen kallade, att hvar och en i sin mån varda både konungar och prester. Sjelfstyrelse — autokrati — är den kristnade menniskans, väl ännu mycket aflägsna, men dock bestämda, oeftergifliga mål; hon skall herrska, just icke så mycket öfver andra, som sastmer öfver sig sjelf; hon skall lära sig icke så mycket att ligga tunga bördor och stränga fordringar på andra, som fastmer och i främsta rummet på sig sjelf; detta är frihet. äOm Kristus gör oss fria, så äro vi rättsligen fria. Det torde vara klart för hvar och en, som uppriktigt gjort sig reda för kristendomens tendenser, att den äfven åsyftar mensklighetens yttre : frihet — ja, att den är, såsom vi förut sagt, den absoluta frihetens behof, likasom den är dess mål. Den börjar visserligen med att göra menniskan fri invertes; den börjar med den inre fri) heten, men den vill ingalunda stanna dervid. Niär tiden är kommen, uppenbarar den sig äfven i yttre frihet. Det är kristendomen, som t. ex. löser slafvens bojor efter hand, öfverallt der sann kristendom predikas. Väl uppväller denna yttre frihet i början oftast oren, grumlig; ty värr måste vi bekänna, att den ofta varit blodbestänkt, blandad med det gröfsta våld och tyranni. Skärande missljud, vilda skrän förnimmas från de länder, der folkfriheten bryter sin väg fram. Men hör man då icke den klara silfverstämman, som skär igenom disharmonierna? Förnimmer man icke den engelns röst, som genom allt detta virrvarr vittnar om, att kristliga ider ligga på djupet af de blinda folkrörelserna och sträfva att arbeta sig fram genom den tunga massan af skulder och brott? Betrakte vi nu, för det tredje, frågan om census (eller rösträtt i mån af beskattning; man har äfven tillagt: i mån af embete och lärdom) från kristlig synpunkt, huru olika kommer den icke då att visa sig emot hvad man finner af det vanliga betraktelsesättet. Ty ser man denna fråga från synpunkten af de elementer, som man anser böra tillhöra öfre kammaren, så synes visserligen census vara något önskvärdt; men betraktar man den med kristligt öga, så visar den sig såsom ett hån mot fattigdomen, liksom skulle menniskovärdet och den sanna bildningen bero af rikedom, eller stå i nödvändigt förhållande till embete och lärdom. Man skymfar den fattige, då man icke tilltror honom den fromhet, det moraliska mod, den redlighet och de kristliga dygder i allmänhet, som i alla tider, enligt kyrkohistoriens vittnesbörd, just utmärkt de fattiga kristna, i