Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1849, sida 1

säljas als a TIAHIHRÖHS HULIOHS41UHIIISAI, HHIDH U eis i Hr N. J. Gumperts boklåda. 1 ren på sätt bruklig och sanna tillämpning mindre benägne kammaI ren. Nej, det är icke de lägre intressena, det är menniskan, det är menskligheten, humaniteten, som i en kristlig nationalförsamling skall representeras. Om denna sanning en enda gång blifvit klart insedd och erkänd af en menniska, huru kan hon då längre, — från kristlig ståndpunkt taladt -—— våga försvara ett sådant tvåkammarsystem, som det förutnämnda? Vännerne af den öfre kammaren säga sig yrka inrättandet af en sådan, för att verka såsom en dåterhållande kraft mot förhastade beslut; men månne icke någon gång man kan hafva känt behofvet af en påskyndande kraft mot allt för senfärdiga beslut? Eller, uppriktigt taladt, månne man icke döljer rätta orsaken, som synes sastmer vara de ofvannämnde intressenas försvar? Och om en åter -:hållande kraft mot förhastade beslut verkligen skulle behöfvas, månne icke en sådan ändamälsenligast vinnes derigenom, att nationalrepresentationen sjelf inom sig genom val fördelar sig på tvenne rum, så att allt hvad representationen har bäst och ädlast, må flyta upp i den öfre kammaren, hvilken sålunda blefve, icke egoismens, icke de lägre intressenas målsman, men den kristliga, den sanna bildningens starka och vältaliga tunga inom nationalförsamlingen. I I Den öfre kammaren, sålunda organiserad, bletve det kristnade snillets och lärdomens, det kristliga oberoendets och erfarenhetens kammare, hvilka kategorier alla äro för en god nationalrepresentation nödvändiga. Jag har nemligen med det förut anförda ingalunda velat säga, bvarken att börden eller lärdomen eller rikedomen eller makten äro onda makter i sig, utan blott att de, i förening med, och i följd af menniskans ondska, merendels visat sig verksamme i en mot den sanna kristendomens fordringar siendtlig riktning. Hvad nu, för det andra, personligketsprincipen angår, betraktad från kristendomens synpunkt, så svynes den icke blott hafva sitt försvar, utan till och med sjelfva sin upprinnelse i kristendomen; och deri ligger också grunden, icke blott till dess sanning, utan ock till dess oförstörbarhet och till dess slutliga seger. Kristendomen har icke anscende till personen, de må vara rika eller fattiga, höga eller låga, lirde eller olärde. Fattad uti sin ide, betyder personlighetsprincipen, att hvar menniska är genom kristendomen kallad att rarda en sann person, med de frioch rättigheter, som detta ord innefattar. Häraf synes då, sfrån kristlig ståndpunkt taladt, uppenbart följa, att ingen menniska får uteslutas ifrån att fullt tillgodonjuta sina menskliga rättigheter, såsom en person; och det är samhällets fel, om icke alla dess medlemmar fått utveckla sig till sanna personer, och i sig upptaga det sanna personbildande lifvet, kärleken och sanningen. Någon har derföre sagt med rätta, att den kristliga folkskolan är personlighetsprincipens bästa stöd för framtiden. För min del anser jag ingalunda vådligt att utsträcka rösträtten till alla myndiga och vilfräjdade svenske min, ty jag tror på det godas öfvermakt inom den kristnade menskligheten; väl vet jag, att ondt bor inom denna mensklighet, men det är min kristliga tro, att det godas makt är starkare derinne, och att denna bär segren i sitt sköte. Väl gifvas många som tvifla härpå, ty det är sen dom, en lag af högre ordning, att den, som sjelf icke hunnit utveckla sig till denna seger, icke heller kan tro på det godas öfvermakt; men efter en kristen vet, hvem både det onda och goda är i grunden, emedan han känner namnet på dessa båda makter, så är hans hjerta fullt af hopp, och han tilltror sin broder allt godt, vore denne än både fattig och olärd, och vanbördig och svag. Just detta eviga misstroende retar upp den demoniska makten hos menniskan. Tro henne om godt, och visa det, och du skall få se engeln titta fram i din broders öga. Som emeldlertid erfarenheten visat, att en stor obenägenhet finnes, till och med hos mängden af de frisinnade, att låta rösträtten så långt utsträckas, som här ofvan nämnes, och då man fruktar stora vådor i samhället af en sådan utsträckning, skulle jag tro, att, sedan grundsatsen blifvit erkänd, några inskränkningar, åtminstone för ett visst antal år, vid tillämpningen kunde medgifvas. Jag skulle således först och främst vilja föreslå medelbara val öfver allt (d. ä. riksdagsmanI naval medelst valmän) under en viss tidsföljd. Jag anser visserligen, att detta är i grunden ieI ke annat, än att sätta myndige svenske män un