Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1849, sida 1

exemplar, som gå ät landsorten. De Grå och sednaste Örebromötet. För alla frihetsvänner, som afse något annat och mera än en för tillfället nödtvungen mildring i det nu herrskande medborgerliga omyndighets-tillståndet, var det särdeles glädjande att förnimma, med hvilken frimodighet och fast hällning de särskilda rosormsällskapernas deputerade i Örebro uppträdt till förkastande af regeringens representationsförslag. Utan tvifvel skall det i sinom tid visa sig, att de deputerade betrådt den rätta vägen för att åstadkomma en tillfredsställande konstitutionsförändring. Men hur göra än — nu i dag de gråär? Man tyckes antaga en olika moral för menniskan i sitt förhållande till staten: framför allt tyckes man sätta det rätta och det kloka såsom fullkomliga motsatser till hvarandra, sa snart frågan är politisk. Ingen är väl oblyg nog att pästå, att menniskan i det enskilta lifvet kan med godt samvete och heder välja emellan det rätta och det orätta, eller emellan 20 och lönyre fram, när det är fråga om sedebudens iakttagande; men för medborgaren, för menniskan i dess förbällande till staten synes man vilja göra en annan lag gällande: han behöfver cj vara bunden vid den vättskaffenhet, den enkla sanning, som det enskilta lifvet kräfver. Han får, då han oflentligen yttrar sig öfver politiska frågor, temporisera med sin rättskänsla, godtyckligt bestämma graden och beloppet af det rätta, han påyrkar eller ens låter komma till tals, och lämpa sin utsago efter klokhetens fordran, rätta sina ord efter sitt förmenande om det sannolikt nyttiga uti att yttra sig så eller så, eller det lämpliga uti att yttra sig nu eller vid ett annat tillfälle. I sitt yrkande på förändringar i staten och dess förhållanden ånses ban ej böra så mycket lyssna till rättvisans, humanitetens och hederns sordringar, som icke mera gifva akt på hvad klokheten tillråder, under beräkning af hvad som kan synas nyttigt, försigtigt, tryggt o8. vV. Men det folk är att beklaga, som i främsta rummet bygger på klokheten. Det är ej beklagansvärdt derföre, att det slutligen kan bedraga sig i sina beräkningar, utan derföre, att ett sådant folk esterat icke har mod att stå fast, sedan det en gång sett sig bedraget. — Skulle man ej handla förr, än man hade full säkerhet för att lyckas utföra sin plan, så hade man sällan eller aldrig skäl att göra försöket. Men det är ej klokheten och beräkningen, utan fastmera den innerliga öfvertygelsen om ett företags rättmätighet och tillbörlighet, samt den moraliska pligten att våga försöket, som göra den framåt och utåt verkande kraften oemotståndlig. Den sanna klokheten förnekar sig icke, glömmer sig icke, begagnar sin styrka och sin säkerhet, men den går utöfver sig sjelf och sluter sig tillitsfullt till en högre kraft, neml. tron på en Försyn och det rättas seger. Huru arm och vanmägtig den mest slipade klokhet är, när den ej uppbäres och ledes af de menskliga och medborgerliga dygder, som ensamma förmå gifva den värde och användbarhet, inses af ingenting bittre, än af den oerhörda villervalla, hvilken den lika bjertlösa som samvetslösa furste-och ministerpolitiken i utlandet under sekler småningom förorsakat derstädes: hvilken villervalla nu visserligen drabbar just dessa klokhetsmän såsom de första offren, men hvad som är att beklaga — tillika drager folken ner i ett elände, hvarur det endast smäningom kan åter arbeta sig upp, med uppoffring ej blott af egendom, utan äfven af allt det blod, som innan kort torde komma att flyta i strömmar. Särskildt är det intressant att märka, hvad det egentligen är, som de yförsigtiger menniskorna gerna vilja utforska, innan de anse sig böra uttala sin mening så rätt fram och oförstildt, som sanningen och deras egen öfvertygelse skulle fordra: det är hvarderas tänkesätt. Jag skall utforska hvad du tänker, och du bör utfundera, huru jag är sinnad, innan du skrider till yttrande af dir mening. Sedan jag fått hum om, hurudan dir sinnesstämning är, skall jag derefter limpa mir egen. Sålunda bevaka och belura vi hvarandra hindra hvarandra från all yttring eller förfusk: hvarandras öfvertygelse. Sådan visar sig imel