Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1849, sida 1

els i Hr N — — — A33 2 säljas dels å Tidningens Annonsdelningar; men di J. Gumperts boklåda. I ren på sätt bruklig maktens centralpunkt; men tiden visar, snart sagdt stundligen, för folken, huru absurdt och skadligt det är, att ej en stor del andra embeten och tjenster tillsättas genom val af kommuner och kretsar: och i allmänbet synes en på demokratisk och nationel grund ordnad reform af denna samhällsangelägenhet vara alldeles oumbärlig, om reformerna i lagstiftning, beskattning, allmänna ordningsanstalter och allmänna hushållningen skola kunna genomföras till folkets belåtenhet och regeringens egen framtida tillfredsställelse. Vi kunne icke här ingå i ett vidlyftigare afhandlande af ämnet, då vi ej ega nog fullständig detaljkännedom om det sätt, hvarpå alla embeten i Danmark nu tillsättas; men hvad vi med visshet kunna säga, är, att Danmarks grundlag åtminstone är alltför tydlig, att en så lagvidrig tolkning deraf skulle vara möjlig, som den, hvilken efter vår blifvit försökt, nemligen: att betaga konungens rådgifvare rättighet att reservera sig till protokollet mot embets-utnämningar. De ansvarige ministrarnes rätt i detta afseende skall troligen försäkra Danmark om ett rättsenligt befordringssystem, äfvensom om icke af gunst utan på kännedom grundade valaf personer, tvertemot hvad vi här i landet sett och se vara fallet. Konungens rätt natt afskeda de af honom tillsatte embetsmän tyckes vara temligen vidsträckt. Domare endast äro undantagne: de kunna endast afsättas genom dom ( 78). Likväl antyder sjelfve 22, att undantag komma att ngenom serskild lag göras, för vissa klasser embetsmän, och om detta ändamålsenligt sker, är regeringens makt icke längre vådlig. Att konungen kan förslytta embetsmän, utan deras samtycke, dock så, att de icke dervid förlora i embetsinkomst samt att det gifves dem val emellan en sådan förflyttning och afsked med pension, efter de allmänna reglor derför, synes vara ganska välbetänkt. Ingenting kan nemligen vara mindre öfverensstämmande med det allmännas fördel och ett utbildadt strängt rättsbegrepp, än embetsmännens anspråk på att anse sig hafva eganderätt till de offentliga tjenster, staten en gång åt dem uppdragit. Så många anledningar till behof af förändring deri kunna beständigt uppstå, så väl af allmänna som enskildta skäl, att ett sådant privilegium ir aldeles förkastligt; och förr eller sednare måste väl äfven hos oss erkännas, att staten har samma rätt att å sin sida uppsäga tjenstemännen, som de att uppsäga sin tjenstgöring. Dermed mene vi likväl ej, att ju tjenstemännen skola skyddas mot godtycke, orättvisa eller sådane oförutsedda förändringar, att de ej i annan väg kunna genom det allmännas gagnande förtjena sin utkomst. Genom 8 23 lemnas konungen högsta myndigheten öfver landtoch sjömakten. (Vi förmode att med myndighet menas befälet). Detta är en antagen nödvändighet i alla stater; men vi sakna här, som slerestädes, att den regerande personen, eller prinsar, hvilka liksom han äro oansvarige, icke må personligen föra befäl öfver arm6en och flottan. Detta är nemligen ett alltför stort ansvar, för att öfverlemnas till andra än dem, som genom tillryggalagd tjenstebana samt ådagalagda kunskaper och skicklighet kunna lemna nationen en borgen för stridskrafternas rätta användande, då det behöfves. I korta och lämpliga ordalag återfinner man äfven i danska grundlagen, hvad som i vår grundlag måste sökas på serskilda ställen och icke alltid i nog bestämda termer, nemligen: Han (konungen) förklarar krig och slutar fred, samt ingår och upphäfver förbund och handelstraktater; dock kan han dervid icke utan Riksdagens samtycke afstå någon del af landet, disponera någon statens inkomst eller ådraga staten någon annan betungande förbindelse. Med 8 24 börja bestämmelserna ang. lagstiftande maktens organisation och verksamhet. Det är här, som vi egentligen finna den danska grundlagen lemna nationen en delaktighet, hvilken i framtiden otvifvelaktigt skall medföra de lyckligaste följder för Danmark. Först och främst bjuder denna konungen, att hvarje dr sammankalla lagtima riksdag. Skulle vi väl beböfva yttra ett ord om vigten af denna föreskrift? Hvem inser ej, att denna ständigare samverkan emellan regeringen och folkets ombud skall genom sjelfva sakens natur blifva af högsta nytta för landet? Allmänna opinionens inflytelse på lagstiftningen skall derigenom blifva verksammare, under det att sjelfva den ständigt upprepade pröfningen af sambällets angelägenheter och de stora samhällsfrågornas principer måste verka helsosamt till stadgande af sjelfva denna opinion, och derigeKE FI UU J2A