ombuden kunna ej genom förnyade beslut, emo regeringens samtycke, låta i sitt namn utfärda någor ny lag eller nytt påbud, utan konungen kan genon vägrad sanction fortfarande mothålla förändringar det bestående. Som man vet, äro tankarne on lämpligheten af en sådan lag delade. Vi anse visserligen ett suspensivt veto vara allt, hvad er regeringsmakt bör kunna fordra, emedan den 1 till för tolket, och icke folket för regenten men vi tillstå tillika, att i betraktande af Danmarks nuvarande ställning, och dess grundlags mål, att äfven kunna blifva en förebild för holsteinska författningen, ögonblickets fordringar kunna förklara detta afsteg från hvad eljest måhända klokheten bjudit, och som Norriges 35åriga konstitutionella erfarenhet visat vara snarare nyttigt, än skadligt. Deremot måste vi betvifla lämpligheten af den i 8 30 konungen lemnade rättighet, att, då riksdagen icke är tillsamman, utfärda provisoriska lagary; ett stadgande, hvars våda icke afhjelpes dermed, att såsom vilkor säga, att de icke må strida mot grundlagen och alltid skola föreläggas följande riksdag. Hvad lag blifva skall, måste af den församlade lagstiftande makten gemensamt beslutas; och i detta afseende är i vår tanka svenska grundlagens stadgande, att förklaringar af lag må kunna allena af högste domaren pyovisoriskt afgifvas, det enda, som är antagligt för tillfälliga förhållandens behof. Lika vålbetänkt det är, att i 31 konungens benådningsoch amnesti-rätt inskränkes i fråga om eftergift af de, ministrarne utaf riksrätt ådömda straff, så att Folkthingets samtycke dertill erfordrasv, lika obetänksamt synes det oss vara, att S 32 lemnat åt konungen, att -dels omedelbart, dels genom regerings-myndigheter meddela medgifvanden och undantag från gällanle lagy; ty att sådant enligt hittills gällande reglor har varit i bruk borde ej mera hafva förmått lagstiftande makten att esterlata den enda, sanna rätts-principen, den, att lagen bör vara lika ör alla. Vi tro ock, att detta blifver en punkt, om främst af allt måste i framtiden förändras. 33 försäkrar åt konungen den sedvanliga egala rättigheten att låta slå mynt; men inskräner den till enlighet med stadgad lag. Den r sålunda tydligare, än vår grundlag, som lemar konung och ständer att tvista om hvad som örstäs med sskrot och kern. (Se 79 Reg. ormen.) (Fortsättes.)