gande: 1) Församlingen må förklara sig permanent och 2) förordna om belägringstillståndets proklaö merande i Paris. Han uppmanar församlingen att draga sig tillbaka inom afdelningssalarne, för att rådgöra. Lagrange, den bekante montagnarden, bestiger talarestolen och protesterar emot hvarje besluts fattande. Församlingen, säger han, är icke föreskriftsenligt sammankallad. En dagordning för offentlig session finnes icke. (Han blir afbruten.) En fruktansvärd scen uppstår. Barrot vill stiga upp på tribunen, der Tacherean (en fanatisk reaktionär) befinner sig). Då Tachereau stiger ned, för att gifva honom plats, står den gamle general Leydet, en ifrig republikan, nedanför tribunen. Den gamle hedersmannen kan ej styra sin harm, utan lyfter foten mot Tachereau..... Flera medlemmar af högra sidan rusa med lyftad käpp mot Leydet..... Tumult ......Slutligen blir det något tystare. Pierre Bonaparte urskuldar Leydet. Barrot får ordet och talar för de föreslagna åtgärderna. Charras bekämpar dem. Kl. 4 drar sig församlingen tillbaka inom afdelningarne. Resultatet af öfverläggningarne är bekant. Det enda, vi hafva att tillägga, är, att Cavaignac under loppet af den debatt, som sedermera uppstod, förklarade sig icke vilja tjena någon annan sak, än republikens. Hela den sjelfständiga pressen i Paris, så väl de sannt moderate republikanernas som socialisternas organer, förenar sig om att uttala förkastelsedomen öfver regeringen. Alla erkänna och förklara, att konstitutionen blifvit kränkt såväl till bokstafven som till andan genom republikens president och hans ministrar. Se här hvad den bekanta tidningen Peuple yttrar: 254:de artikeln af konstitutionen lyder som följer: presidenten vakar öfver statens försvar, men han kan icke företaga något krig utan nationalförsamlingens samtycke.v -Genom sitt votum af den 7 Maj har konstituerande församlingen ålagt presidenten i republiken att upphöra med hvarje fiendtlighet emot romerska republiken. Oaktadt detta votum, har herr Bonaparte egenmäktigt gifvit befallning att återupptaga fiendtligheterna emot Rom. Han har våldfört 54:de artikeln. Detta är högförräderi. KHerr Bonaparte hoppas få ett amnestioch uppmuntransvotum af de fyrahundra rojalisterna i lagstiftande församlingen. Dessa herrar böra påminnas, att om de göra sig till herr Bonapartes medbrottslingar, skola de falla, äfven de, för slaget af anklagelsen för förräderi. 4 5:te artikeln är i sanning bindande icke blott för presidenten, utan äfven för församlingen: Franska republiken, heter det der, bär aktning för främmande nationaliteter, såsom den vill hafva aktning för sin egen, och använder aldrig sina krafter emot något folks frihet. Om lagstiftande församlingen gillar kriget mot romerska republiken, så vanhelgar äfven den konstitutionen. Hvad är att göra nu, då de båda statsmakterna likgiltigt förråda statsfördraget? zKonstitutionen anvisar sjelf, hvad medborgarne i denna utomordentliga fara äro skyldiga att göra. Dess 11:te artikel har följande lydelse: -Nationalförsamlingen anförtror denna konstitution och dessa lagar åt alla fransmäns patriotiska vård. — — Då Lesseps ankom till Paris, anmälde han sig genast hos presidenten. Han blef emellertid icke emottagen, och då ban för tredje gången anmälde sig, svarades honom, att presid. ännu icke haft tid att läsa hans depescher, och att han — — —— —02 MA — ville göra detta, innan han emottoge Lesseps. Denne aflägsnade sig förbittrad och förklarade, att han icke skulle sätta sin fot inom Palais Elysåe, förrän utrikesministern uttryckligen uppfordrat honom dertill. Det berättas i tidningen Credit, att den ende minister, som kände och talade vid Lesseps vid hans första visit i Palais Elyske d. 6 om morgonen, var Falloux. Denne tilltalade honom mycket vänskapligt och Lesseps yttrade tillbaka: Ni har i Rom haft en 30:de April, (den dag, då fransmännen stormade Rom och med förlust kastades tillbaka) som var nära att störta Frankrike i afgrunden. Man vill göra om denna dag efter en större måttstock, man vill föra täderneslandet in på en bana, på hvilken äfven den säkraste fot halkar i blod. Falloux svarade härpå med att inbjuda Lesseps till sig samma afton. Gesandten, som under en hel månad blott 4 gånger varit i säng, och som icke heller varit det sedan han afreste från Rom, infann sig, för att visa, det han ingalunda, såsom man påstod, var rubbad till sinnena. Han var älskvärd mot damerna, talade om konst och poesi, försäkrade att ingen enda målning eller staty, som tillhörde staten, blifvit 4) Tachereau, en af rojalisternas koryfser, är densam