Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1849, sida 1

rige för regeringens förande. — Se der, såsom vi redan antydt, det sanna konstitutionella begreppet öppet erkändt i grundlagen och vidare utveckladt i åÅ 19 och 20, der det föreskrifves, att konungen utnämner och afskedar sina ministrar; att konungens underskrift under lagstiftande maktens och regeringens beslut, endast gifver åt dessa giltighet, då de äro tillika underskrifna af en minister; att denne minister är ansvarig för beslutet; samt att ministrarne kunna åtalas för embetsutöfningen, då afolkthinget anklagar, krigsrätten dömer.v S 21 bestämmer att, äministrarne i förening utgöra statsrådet, och att ordet föres af den, som konungen utnämnt till premierminister. Här se vi då en verklig ministerstyrelse; en sammanhållen rådslående rådsförsamling; en således till sin natur enig, samverkande, solidariskt ansvarig styrelse, som i åtnjutande af sin i konungs och folkets gemensamma förtroende har sin kraft, sin ära och sin belöning — icke denna eländiga consulta, hvilken lika rädd för en af enväldets traditioner ännu inspirerad herskares ogillande ögonkast, som för högadelns och prelaternas rinksmiderier, undskyller sig å ena hållet med: äåså vill konungen under det att den på det andra aldrig vågar uttala, om det ock slumpvis skulle känna, hvad folket behöfver och önskar; och som utan plan, utan föreningspunkt, utan ledning, blott följande stundens intryck och ur stånd att uppfatta sin bestämmelse; på detta sätt tid efter annan släpar sig fram i makten, utan att gagna hvarken land, folk eller konung. Enligt detta lagrum skola ock alla lagförslag och vigtigare regeringsåtgärder föreläggas statsrådet, hvars arbetsordning och minister-ansvarighet bestämmes genom serskild lag. Genom denna föreskrift undvikes den oformligheten, att hela konseljen icke vet, hvad en eller annan minister företager, hvilket ock kan medföra de största vådor för land och rike. Här talas ej om hemlig föredragning af diplomatiska saker, eller om kommandomål, som kunna tillintetgöra både folkets, frihetens och landets sjelfständighet. Den, som sitter i konungens råd, anses hafva förtroende och del af allt, och derigenom ej kunna förråda, men väl gagna sitt land. Förtjenar han det ej; kan han förråda furste och fådernesland, så är han ej der. Och Danmark, styrdt af en aktad, pligtkär och enig minister, skall säkert icke dela andra konungadömens åde, hvilka, ifrån att med mindre krafter hafva mäktigt inverkat på verldens öden och statsrättens och upplysningens framgång, då de i nationernas stora förbund aldrig tvekade att anse makt som makt vara hvarandras vederlike, sedan, genom antagandet af diplomatiens ränksystem och. sin utrikes politiks invecklande i de hemlighetsoch lydnads-förhållanden, som lego-tillståndet medsör, icke endast nedstigit i den nymodiga rangordningen rikena emellan, utan sjunkit till en obetydlighet, som blott kan jemföras med dess egna såkallade statsmäns ömklighet. : Så ringa Danmarks krafter äro, så medtagne de i denna stund af förföljelse och motgång kunna synas; våge vi den spådom, att sjelfva öppenheten i dess styrelseförhällanden, genom den endrägt, denna måste framkalla mellan konung och folk, snart skall visa verlden exemplet af större kraft, mera aktning och lugnare tillförsigt till sin ställning mot andra nationer, än vissa andra, med alla det gamla envåldssystemets olater, blott under en konstitutionel mask styrda stater, som under den fortfarande stora kampen för frihet och upplysning, hvarken andra eller egna folk veta, hvar de hafva dem. :tI äO:: 3Z