Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1849, sida 1

SÅhas dels a TIAanIngens Annonsdelnli34r; 111911 s i Hr N. J. Gumperts boklådaut I ren på sätt bruklig svenskar och norrmän. Nu, mer än någonsin, framstår för oss otillräckligheten af den välmenande, men svaga 16 8 i svenska regeringsformen, hvilken är den enda grundlagsgaranti i dessa afseenden: en S, som hvarken svenska konungarne alltsedan dess tillkomst synas hafva lagt synnerligen på hjertat, eller svenska folket till hela sin betydelse insett och uppskattat. Äfven i 5 har danska grundlagen åt danska folket bevarat en garanti, som det svenska och norrska ej i sina grundlagar ega. Konungen kan nemligen icke, autan riksdagens samtycke, vara regent i andra länder, än i sådana som höra till danska monarkier. Eröfringslustans fält är derigenom stängdt eller åtminstone begränsadt. En öfverensstämmelse fordras mellan de folk, som skulle förenas under samma regent med det danska, hvilken således sannolikt alltid skall blifva en borgen för framtida ömsesidig belåtenhet. Stadgandet innefattar ett helsosamt och högtidligt erkännande af att konungen är till för landet, för folket; icke detta för konungen. TI 7 stadgas den tidiga myndighetsäldern af 18 år. Derom vore mycket att säga; men i alla fall är detta mindre vådligt i ett land, der grundlagen, såsom vi sedan få se, bestimdt stadgat ministerstyrelse och ministeransvarighet, än i ett land, der ministrarne, under föregifvande af lagens otydlighet, krypa bakom konungamanteln, då det gäller att handla öppet och ärligt med folket. Den ed, som danska grundlagen i 8 ålägger konungen, före tillträdet till regeringen: Jd lofvar och svär att hålla Danmarks rikes grundlag, så sannt hjelpe mig Gud och hans heliga ord: huru enkel — huru betydelsetull är den ej! Konungen är här lagens förste tjenare och undersåte. Han är den förste medborgaren i landet. Se deremot vår braskande konungaförsäkran, med sitt vi,, — sin titulatur — sitt ordkram, som till och med begagnats af de ultra konservative såsom ett bevis, att konungen och hans regering icke kunde stilla sig fram för en grundlagsenlig representations-förändring — sitt sanningen, tidsandan och upplysningen hånande pjoller om det ähulda? fadersväldet för svenska folket, hvilket ock åberopats, såsom förträffligt egnadt att hålla detta qvar i barnskorna; o. s. v. Man skall vid jemförelsen mellan dessa begge konungaförrättningar lätt inse, huru den danska statsförfattningen uttagit steget till ett verkligt på menniskorätt och ej på maktanspråk grundadt statsskick. Den enkla åtgärd, som 9 föreskrifver, att äavid bortresa eller sjuklighet, konungen kan Kutnämna en riksföreståndare, sedan riksdagen sammankallats och beslutat denne; eller den i 8 10, att om konungen blifver ur stånd att regera, astatsrådet får sammankalla riksdagen och denna utnämna en riksföreståndare, o.s. v. Synas oss lämpligare, än de i vår grundlag omtalade kollegiala regeringsformerna. I öfrigt äro de anbesallda försigtighetsmåtten vid konungs död, thronföljares minderärighet eller frånvaro, o. s. Vv. på det hela lika, ehuru såsom oss synes, äfven noggrannare bestämda än i vår grundlag. Stadgandet i 16 angående bestämmandet af hofhållningssumman för regeringstiden, 0o. s. v. är väl betänkligt; men måhända är det ej heller prisvärdt, att beställsamheten hos ministrar och hofmän har tillfälle att när som helst föreslå nya bördor på folket för den kongl. familjen. Af två onda ting synas danskarna hafva valt det minst onda. Att acivil-listan ej kan behäftas med gäldär en nödig försigtighet, som, ehuru icke alldeles så bestämdt uttryckt, likväl finnes i svenska reg. formen underförstådd, genom stadgandet i S 76. Imedlertid skadar aldrig tydlighet. I S 17 läser man den helsosamma regel, att kongl. prinsars apanage icke får uppbäras utrikes. I detta afseende är väl sannt, att vår grundlag icke antyder någonting, som ålägger att gifva apanage åt kongl. prinsar; och att således ej heller dessa stadganden i nämde afseende behöfvas; men det är dock ej så oäfvet att hafva svart på hvitt derpå. Men om vi redan i det föregående sett, att den danska grundlagen har åtskilligt ganska inbjudande, i hvad rörer konungens och konungafamiljens förhållanden till staten och folket, skola vi vid den fortsatta granskningen finna, att den i fråga om sjelfva regeringsmaktens förhållanden lemnar nationen ännu större garantier.