Cons. t. f. Not. Representationsfrågan. ombuden vid allmänna reformmötet i Örebro, hvilka synas hafva varit besjälade af en enda stor gemensam tanke: fäderneslandets väl, och som fattat sina beslut med en sällspord enighet och samklang, slutade öfverläggningarne den 9:de dennes. De hafva uti en tryckt berättelse redogjort för sina åtgärder, och då denna berättelse, enligt vår öfvertygelse, är ett dokument af historisk betydelse, meddela vi densamma här nedan med uteslutande endast af sjelfva hufvudgrunderna för representationen, hvilka under 28 särskilda paragrafer återfinnas i Handelstidningen för den 11:te dennes. Berättelsen lyder, som följer: Allmänna reformmötet i Örebro går härmed att för fäderneslandets samtlige reformvanner framlägga resultatet af sina rådplägningar. Reformfrågan, under decennier öfverlemnad åt ett ständigt experimenterande, oupphörligt sliten mellan dagens intressen och gifven till pris åt lösliga hypotheser, synes omsider hafva hunnit det ögonblick, der hvarje mer eller mindre äfventyrligt dagtingande med mer eller mindre skenfagra doktriner måste vika platsen för en bestämdt allmän grundsats. Det sista årets storartade europeiska händelser hafva icke kunnat vara utan inflytande på äfven vårt aflägsna fäderneslands folkmening. Utan att låta sig förledas at den nya kontinentala rörelsens obestridliga öfverdrifter, har den allmänna opinionen äfven hos oss nödvändigt måst erkänna det myckna ädla och sanna, som dock i denna rörelse uppenbarat sig; ingen för tidens nyaste inre fenomener öppen blick har kunnat undgå att i flera af de politiska anspråk, som den sista epoken väckt till lif, se ett finger af denna sanningens, rättfärdighetens och den allmänna kärlekens Gud, som lefver i historien, och intet hjerta med en sträng för mensklighetens behof har kunnat förblifva oberördt af de många väldiga intrycken utaf den nya friska anda, som bemäktigat sig verlden. Under sådana förhållanden har den församling, som här haft att på Reformsällskapernas vägnar öfverlägga i frågan om nationalrepresentationens ombildning, trott sig framför allt böra handla värdigt tidens storartade syften. Den har ansett sig böra taga steget ut, lojalt, men öppet och . frimodigt. och utan att lyssna till någon af de halfheter, hvilka hitintills i afseende på Representationsfrågan förgäfves sökt att göra sig möjliga. Den har sagt till sig sjelf: om personlighets-principen, numera erkänd snart sagdt i alla delar af Europa, är, såsom vi tro, sann i sin djupaste grund, om den ytterst hvilar på det eviga förnuftet och är det omedelbara uttrycket af den rena kristendomens anda, skall och måste den segra i sin tid, om också all verldens kast--, korperationsoch monopolii-intressen, hvad de nu än må heta, vilja deremot uppkasta sina mest förtviflade läror. Den har funnit det föga mindre än fegt, att, då det här omsider gäller att taga ett initiatif, förråda ideen i dess sköna och gudaborna helhet, och den har hellre velat öfverlemna dess utförande i praxis, såsom en den I yttersta grundvalen för en ny representationsbyggnad, åt en framtid, hvilken dock icke torde vara alltför aflägsen, än uppoffra något af densamma för den tvetydiga fördelen af en stympad sanning och några decimalbråk rättvisa, vunne i dag eller i morgon. i Vi hafve alltså velat i vårt förslag till representationsreform aflägsna hvarje spår af denna urgamla, mot både kristendom och förnuft fiendtliga sjelfviskhet, hvilken skapat de orimliga betämmelserna om fjerdedels och tredjedels mennil skor samt uppfunnit den nesliga tariffen på menniskovärde, utsatt i riksdaler och skillingar. Vi nafve trott att hvarje reform, som fortfarande anoge en i sjelfva verket så djupt hednisk grund, om denna antydda, vore en skapelse utan framid och välsignelse. Vi hafve velat låta mennikan gälla för hvad hon är, medlem hvar och n af en enda stor familj, alla i rak nedstigande inea ättlingar af samme fader, arfvingar till samne himmelska egodelar. Vi hafve vågat erkänna en satsen, att ett deltagande till viss grad i det olitiska lifvet är en naturlig rätt för alla, hvila äro i besittning af sina medborgerliga rättigeter och icke befinna sig i alldeles direkt afängighet af andra, och vi hafve dervid, såsom ågonting obestridligt, förutsatt, att fosterlandsärleken, äfven ensam, adlar till medborgare och I tt det icke alltid är den högsta patriotismen, den om bor i en lärd panna, men deremot ofta nog enna andra, som lefver i ett redligt hjerta, om fven under fattig mans rock. Personlighetsprincipens erkännande i hela sin I MM MM AA KM mm MM MM mm wO —