Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1849, sida 1

exemplar, som gå åt landsorten. Baptister i Malland. Uti ett föregående nummer af denna tidning omförmåälte vi, att på ett par ställen inom Hallands lin uppstatt en sekt, som kallar sig -Baptistern, af hvilken åtskillige matllemmar, på af deras själasörjare derom gjord anmälan. blifvit kallade inför härv. konsistorium, för att höras rörande sina villomeningar. Vi lofvade då att framdele: k rätt märkliga företeelse, och vi uppfylle i dag detta vårt löfte, då vi bär nedan meddele utdrag ur de protokoller, som d. 25:te April och 23:dje Maj innev. år blifvit inför konsistorium i saken återkomma till denna i sitt slag bållne och hvilka både i ett och annat afscende ; äro af interesse. Besinnar man hvilken utomordentlig uppsigt Baptisternes uppträdande i Danmark för något öfver ett tiotal af ar sedan väckte inom dervarande statskyrka, samt huru medlemmarne af den nya sekten derstädes på mångfaldiga sätt af flere intoleranta prester förföljdes; så kan man icke annat än bögligen loforda härv. konsistorium för det saktmod och den hofsamhet, med hvilka det uti ifrågavarande fall gått till väga, äfven om man mot ett och annat af dess i protokollet återgifna argumenter kunde hafva åtskilligt af vigt att invända och anmärka. pet vore önskligt, att de prester, inom hvilkas församlingar den ifrågavarande, inom värt fäderpesland nya, läran redan räknar eller kommer att räkna anhängare, ville följa detta, af Götheporgs konsistorium gifna, lofvärda föredöme; ty med att blott vädja till kyrkolagen, eller fara ut i härda och bestraflande ord, är intet att vinna, men mycket att förlora. Så väl kyrkosom verldshistorien äro rika på exempel, som ådagalägga, att ju hårdare förföljelserna mot en religiös sekt äro, desto mera griper den af dess medlemmar förkunnade lära omkring sig; desto hastigare tillvexer dess anhängares antal och desto svårare blir det att bämma dess utspridande. På saktmodighetens och det lugna öfvertygandets väg kan man hinna långt och verka mycket: på hästighetens, tvångets och förföljelsens stöter man deremot vid hvarje steg på allt svårare hinder, förslösar utan nytta sina krafter och slutar ofta med att skada just den sak, som man ville gagna. — Den tid kan och bör icke vara aflägsen, då samvetsfriheten, rättigheten att bekänna sig till den lära, som man finner stå bäst i harmoni med sin öfvertygelse, äfven i vårt fädernesland skall varda något annat, än ett tomt ord i rikets regeringsform och ett nästan blodigt i vår allmänna lag. Öfverallt i den civiliserade verlden göra fordringarne på en fri religionsöfning sig gällande. Inom kort (vi äre fullt och fast förvissade derom) skola Sveriges innebyggare i detta afseende kunna med profeten säga: -Dm hafver låtit din sol uppgå öfver Nordlandena.De omförmälta protokollsutdragen, här nedan återgifna under n:o I och II, lyda som följer: L. Utdrag ur Protokollet, håliet i (Jötheborgs konsistorium d. 25:te April 1849. 8 27. Företrädde på grund af kallelse hemmansåboerne, bröderne Sven Christian Nilsson i N:o 1 Rågelund och Berndt Niklas Nilsson i N:o 2 Borekulla af Landa socken, Ölmevalla pastorat och Fjäre härad, hvilka, på anmälan af deras pastor, kyrkoherden P. A. Sjöholm, att de skola hafva från den Lutherska bekännelsen affallit och nu blifvit Anabaptister, eller såsom de sjelfve kalla sig Baptister, först blifvit, i öfverensstämmelse med föreskriften uti Kongl. Maj:ts stadga och påbud den 20:de Mars 1735 inkallade till förhör, förmaning och varning inför prosten i kontraktet, kyrkoherden i Frillesås C. C. Heyl, och, då de vid det tillfället hvarken förnekade, eller ville afsäga sina villomeningar, nu blifvit inkallade inför domkapitlet för att ytterligare förhöras och förmås att öfvergifva sina villfarelser, samt återgå till vår rena tro och bekännelse. Sedan de, på tillfrågan, upplyst, att de båda varit sjömän, och mycket uppehållit sig i främmande länder, nu voro båda gifte, och hade barn, föreställdes dem anledningen, hvarföre de nu vore 1 örekallade, och fingo de uppmaning att noga be: tänka, hvad som här blifvit till dem taladt. Der 5 — — — rn