Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1849, sida 1

KG Sasom HILLS 11180 1145911 ER MMC eom önska Tidningen sig tillburen, ersätta kringbäravarit, eller med honom öfverenskommas kan. karantäner och kolerakarantänsförfattningen. (Forts. fr. N:o 132.) Karantän underkastas ett fartyg, ej för sin egen skull, utan för hela landets, och i den bestämda och offentligt tillkännagifne afsigt, att skydda hela befolkningen mot smittosamma sjukdomars införande. Det synes oss derföre, att kostnaderna för desse karantäner ej borde ensamt drabba fartyg och last, utan till sin hufvudsakligaste del betäckas genom allmänna medel, eller under vårt artificiella skattesystem genom någon afgift, pålagd nationen i sin helhet, på samma sätt, som nu sker med de såkallade kurhusmedlen, hvilka i liknande ändamål af nationen inkräfvas; och blefve då en sådan pålaga för hvar och en att anse såsom ett slags assurans-afgift mot smittosamma sjukdomar ). Man kan visserligen med skenbart skäl bäremot invända, att handeln och trafiken, som föranleda möjligheten af de smittosamma sjukdomarnes införande, äfven böra företrädesvis betala alla de kostnader, som uppkomma från försöken och bemödandena att utestänga de landsplågor, som genom dem kunna spridas bland nationen. Men detta är och blir blott och bart ett skenbart skäl, som ej uthärdar en närmare pröfning, ty den hypothes, att det endast är handelsgemenskapen, som föranleder utbredandet af smittan, är fullkomligt falsk. Den kommer tvertom (ifall den införes) genom personal-gemenskapen länderna emellan och kan lika väl tillföras nationen genom en iche handlande och icke trafikerande resande, som genom en person, hvilken sysselsätter sig med eller användes för handeln och trafiken. Sjelfva författningen medgifver äfven denna åsigt både direkte och indirekte, ehuru lagstiftaren ej funnit för godt att principenligt eller konseqvent tillämpa detta erkännande vid stadgandena om huru karantäns-afgifterna skola utgå eller betäckas. Ja, den förklarar helt bestämdt, att den ej anser varor, som fartygen medföra, det vill säga lasten eller det föremål, hvarföre handelsgemenskapen iäger rum, såsom medförande smittan. Tredje paragrafen lyder nemligen sålunda: Af varor och eftekter, som ankomma från : främmande, af cholerasjukdom angripne eller derför misstänkte orter, anses inga andra för smittosamma, än besättnings och passagerares sängoch gangkläder af alla slag. Häraf synes, att det endast och allenast är sådana saker, som kunnat vara uti mer eller mindre och närmare beröring med de trafikerande personer, hvilka befaras medföra smittoämnet. Då sålunda, enligt författningen, faran för sjukdomens införande till landet anses härleda sig från personerna, och ej från varorna, och kommunikationerna med smittade eller för smitta misstänkte länder underhållas lika väl genom personer, som hafva, som genom personer, som icke hafva någon handel eller någon rörelse, så är det i sanning en skriande orättvisa emot handeln och trafiken, samt i hög grad korttänkt och principlöst att vilja vältra bördan af kostnaderna för desse nödiga befunne karantänsanstalter och messyrer på dem. Så länge, som man bibehöll den gamla tron, att smittoämnet spriddes genom varor, som fördes från ett smittadt till ett friskt land, hade det åtminstone något mera skäl för sig, att man sökte låta handeln betala de kostnader, som karantänerna förorsakade, men, nu sedan man öfvergifvit denna tro, då man antager, att detsamma meddelas blott genom de personer, som färdas mellan länderna, eller genom de saker och ting, som dessa hafva omedelbar beröring med — äfven fartygets rening utgår från denna sednast anförde grund — så böra äfven staten eller det allmännas karantänskostnader af det allmänna eller nationen uti personligt kollektiv egenskap bäras. Härpå är det äfven vi stödja oss, när vi yrka, att kostnaden för karantänsbehandlingen, det vill säga bevakningen, observationen, jemte re—F) En dylik afgift behöfde ej vara stor, enär, om den ständigt utgjordes af nationen, betydliga summor derigenom skulle under åratal kunna samlas, och hvilka trifvelsutan skulle blifva tillräckliga för att betäcka de kostnader, som från tid till tid för karantänerna kunde anses behöflliga. Vi hafva äfven hört föreslås, att för betäckandet af karantänskostnaderna alla varor från smittade och för smitta misstänkta orter och länder borde erlägga en lindrig afgift, såsom till exempel NPA utan afseende på om de underginge karantän eller ej och ehuru vi ej. såsom här nu kommer att visas, kunna medgifva rigtigheten af den princip att lägga karantänsasgisten på varor, så vore dock en dylik beskattnins vida att föredraga framför det nu varande beräkningssättet och åtminstone så tillvida rättvisare, att den komme at falla lika på alla varor af samma slag från ett land, hvarionam den nuvarande dåemna tryckningen af dessa af