Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1849, sida 1

numera äro förklarade dels för kolerasmittade och dels derför misstänkta, föranleda oss att yttra några ord, angående karantäner i allmänhet, Samt isynnerhet, angående den sednast utfärdade författningen, om hvad iakttagas bör till förekommande af kolerafarsotens införande i riket. Striden om, huruvida karantänsanstalter och spärrnings-åtgärder uträtta något eller intet, är ännu ej utkämpad, huru lifligt den ock blifvit förd på båda sidor. Stora vetenskapsmän ömsom försvara och ömsom förkasta karantänen och mångfaldiga bevis anföras så väl för som emot densamma. Under så beskaffade omständigheter kan och bör, det medgifva vi, regeringen ej helt och hållet frångå de gamla lagar och författningar, som i vår lagsamling finnas för smittosamma sjukdomars utestängande, om också ett vidhållande af dem skulle af många anses såsom ett offer åt fördomen; men hon är likväl pligtig och skyldig, att, genom en omarbetning och konsolidering af dylika spridda lagbestämmelser, så ordna och inrätta, att de olägenheter, som karantänsåtgärderna medföra för landets handel och trafik i möjligaste måtto förminskas, samt att kostnaderna för och vid dessa anstalter, äfvensom vid bevakningen, blifva både för statsverket och de enskilte så litet tryckande, som möjligt, och så rättvist fördelade, som ske kan. Detta allt är så mycket mera vår regerings skyldighet, som den, med stöd af nu gällande grundlagar, uteslutande gör anspråk på lagstiftningen uti allt det, som rörer rikets allmänna hushållning. Undersöker man nu, hvad regeringen i detta afseende har gjort, så är det i sanning nära på så godt som intet: för pesten, gula febern och likartade sjukdomar gälla ännu karantänsförordningen af den 7:de Nov. 1806, samt karantänsreglementet för Känsö af den. 19:de Nov. 1807 med alla sina för den tiden måhända passande, men åtminstone för nuvarande tider uti många fall högst olämpliga och i hög grad betungande föreskrifter. Den enda förbättring, som i detta afseende åstadkommits, skulle vara de författningar, angående kolerans utestängande, hvilka i sedI nare tider särskildt blifvit utgifne, och af hvilka I en konsolidering eller rättare omarbetning sednast skett genom K. Maj:ts kungörelse af den 12:te Nov. 1847. Men äfven denna författning, som, jemförd med de föregående, utan tvifvel i ett och annat hänseende bereder någon lättnad för trafiken, gör dock ingalunda det afseende på rättvisa och billighet samt vittnar ej om den omtanka hos lagstiftaren, hvika man numera med skäl fordrar skola uti sådana författningar iakttagas, si synnerhet som desamma i vissa fall och relatift till hvad före år 1847 egde rum, förlänger karantänstiderna. Vederbörande hafva synbarligen vid dess redaktion ej gjort sig full reda för det ämne, rörande hvilket de ville lagstifta, ej vid dess sammansättande följt någon viss bestämd princip, eller vid de olika bestämmelsernas affattande låtit sig ledas af de upplysningar och den erfarenhet i ämnet, hvilka de erhållit genom den mängd klagomål, och besvär öfver karantänsåtgärderna, de der till dem under de sednare decennierna hafva ingått. Vi rilja ej här granska denna författning i dess helhet, alldenstund det skulle blifva allt, för vidlyftigt, men dock, beträffande densamma, anföra så mycket, att läsaren skall instämma med oss uti ofvanbem. vårt omdöme. Hvad åter regeringen I beträffar, så tro vi oss veta, att så många besvär öfver nu gällande författnings obillighet och opraktiskhet redan hafva kommit till dess kunskap, att den derigenom blifvit satt i tillfälle att sjelf fullkomligt lära känna sitt åtgörande, hvadan vi kunna inskränka oss till att påpeka några af de oegentligheter deruti, som skyndsammeligen fordra att afhjelpas. Så t. ex. stadgas det: att fartyg, destinerade till Sverige, som ankomma från smittad eller för smitta misstänkt ort med orent sundhetspass, och ej hafva tillbragt tio dygn under resan, skola afgå till karantänsplats, samt der undergå ordentlig karantänsbehandling. Vid nämnde plats skall dock, så framt helsotillståndet ombord varit och är godt, karantänsbehandlingen ej fortfara längre, än så mäånga dagar, som kunna fela uti 10 dygn ifrån afseglingsdagen. För ett fartyg deremot, som ankommer från så beskaffad ort, som nämnt blifvit, men hvilket har tillbragt mer än 10 dygn pjå resan, är blott en observationskarantän af 2:ne dagar föreskrifven. Karantänsbehandlingen i förra fallet skall, en1: författningen hestå dernuti att farfvoct acnh