Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1849, sida 1

hängigt af det sätt, hvarpå koalitionen begagnar sin seger: om den tar lärdom af det missöde, som drabbade den heliga alliansen, eller om den i blind sjelförtröstan gör bruk af krigets rätt och låter den öfvervunne springa öfver klingan. i Det kunde tyckas som om Rysslands erkännande af den franska republiken, samtidigt med de ryska härarnes uppträdande på krigsskådeplatsen, berättigade till den förmodan, att koalitionen denna gång skulle med mera hofsamhet och mildhet behandla frihetspartiet, i händelse det lyckades den att besegra detsamma; men detta är dock blott en villfarelse. Rysslands erkännande af den franska republiken bevisar blott, att den ryska politiken ser vida utöfver de förvecklingar, som i nuvarande ögonblick sysselsätta kabinetterna; men utgör på intet sätt något bevis på, att Ryssland försonat sig med revolutionens principer, ty det ryska kabinettet inser fullväl, att om det under vänskapens larf förmår tillbakahålla Frankrikes beväpnade arm, under det att det sjelft i Europa utför reaktionens värf, så har det för en lång tid gjort franska republiken, betraktad som ett drifhus för frihetsiderna, tämmeligen oskadlig; nedsatt den i det öfriga frisinnade Europas ögon och belastat den med de öfvervunnes, de i despotismens jernfjettrar ånyo smidde folkens förbannelser. I sinom tid skola då äfven verkningarne af reaktionen nå Frankrike, småningom undergräfva republikens grundvalar, något längre fram finna målsmän och försvarare, som från de franska talarestolarne ånyo förkunna absolutismens läror, och slutligen, när tillfället eller folkets vankelmod så bjuder, slå portarne upp på vid gafvel för den förjagade, nu så djupt afskydda monarkismen. Ilar detta en gång skett, då först kan Ryssland hafva att förvänta ett lugn, hvarunder det kan se sig i stånd att förbereda exekutionen af Peter I:s testamente. Går deremot Frankrike, oaktadt Rysslands erkännande af republiken, öfver Rhen, så har den ryska politiken, just genom detta erkännande, denna kloka förhållningsregel, banat sig väg, att, om Frankrike lider ett nederlag, utöfva ett utomordentligt inflytande på Europas opinion, och Ryssland kan då begagna sig af sin seger med en helt annan verkan, in om denna diplomatiska etikettfråga hade af det blifvit åsidosatt. Det kan sålunda näppeligen betviflas, att koalitionen, om den segrar, kommer att mot friheten visa sig lika oförsonlig och hätsk som förut. Hade det österrikiska hofvet, som man med trygghet kan antaga icke gör något utan att förut hafva inhemtat Petersburgerkabinettets råd, velat gå en fredlig väg, så hade det under riksdagen i Kremsier haft ett ypperligt tillfälle dertill, och vid den tiden hade äfven en förlikning med Ungern varit möjlig. Men genom att ställa allting på spetsen, har det habsburgska huset tydligen ådagalagt, att det ämnar regera efter de fordna metternichska grundsatserna, så snart blott omstindigheterna tillåta det att upptriida på ett sådant sätt. Syftningen af de metternichska grundsatserna åter är, som hvar man vet: att ånyo införa bajonetternas herravilde, att I regera i kraft af beligringstillständet, censuren, bödelsyxan och förskräckelsen; att hålla samfundet i en feberaktig spänning, under det att regeringen utför sina reaktionära, frihetsförderfliga Planer. Ett sådant tillstånd kan naturligtvis omöjligen blifva varaktigt. Förnuftet måste med I ovilja förkasta en sådan tanka. Koalitionen skall äfven nu öfver sig nedkalla samtidens och efterverldens förbannelse och säkert i en framtid sluta med att gå under, för att sedan aldrig mer: kunna resa sig. Detta dess fall skulle tillochmed oförtöfvadt kunna inträffa, om nationerna, i I stället för att sönderslita hvarandra under inbördes tvister, förenade sig och vände sina vapen mot den gemensamme, deras väl och frihet eftertraktande, deras rättigheter förtrampande, deras rättmätiga fordringar och knot fräckt hånanda handan I