Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1849, sida 1

År allt förbi? Är allt förbi? Finns ej en enda gnista Åf fädrens mod, o Svea, i ditt bröst? Du hvilar lugnt och ser, hur Danas sista Förhoppning dör, som rosen i sin höst. Ditt lejon har då bitit sina tänder I kras och mist för evigt sina klor? Till andra Gudars dyrkan du dig vänder i Och endast krämarskutor ut du sänder, iN Men inga drakskepp mer, der stridens åska bor! Se, stora tankar gå igenom tiden Och svärden hamras slöa än en gång. I Hvad rör det dig? — Dig hinner dock ej siriden; Du somnar lugnt vid dina böljors sång. i För länge sen de rostat, fädrens lansar, Och i en skräpvrå ligger hjeltens svärd, Du träder ej mer fram i Hildurs dansar, Men binder endast veka blomsterkransar, Du, som på lager plundrat Södrens rika verld!