Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1849, sida 1

HBi3iii rr —ö hvarken der eller i trakten deromkring kan man upptäcka ringaste spår till ödeläggelse eller nederlag. Oafsedt de sallne, som icke mera gråta, utan ligga kalla, orörliga i sitt blod, utgjutet af rå soldater, eller rättare sagdt af bödelsknektar, har jag på mina vandringar varit vittne till månget sorgligt och hjertskakande uppträde. Tusentals familjer hafva i den största ångest och förskräekelse lemnat staden, blott tagande med sig hvad de först kunde öfverkomma, ovissa om hvart de skulle fly och tackande Gud när de lyckligt och I väl befunno sig utom Dresdens portar, i skydd för soldaternes kulor, hvilka på måfå flögo omkring i alla rigtningar. Soldaterne tyckas verkligen hafva roat sig med att till tidsfördrif nedskjuta menniskor, äfven om de i all stillhet vandrade sin väg fram. Sjelf befann jag mig en gång i den ögonskenligaste lifsfara, ithy att kulorna haglade omkring mig, utan att jag gifvit ringaste anledning dertill. Detta är blott ett exempel af tusen. Tjenstepigor, som voro tvungna att gå bort för att köpa något, blefvo af den rå soldatesken utan all barmhertighet nedskjutna. Ofta bröto soldaterna in i husen och mördade då utan åtskillnad qvinnor och män. Olycklige de, som anträffades med vapen i hand, eller buro märken af att de deltagit i striden: desse blefvo utan allt förbarmande nedhuggne eller nedskjutne på stället. Några insurgenter, som blifvit tillfångatagne och öfver bron skulle föras till Neustadt, fann betäckningen för godt att göra sig af med på det sätt, att den kastade dem, sammanbundne som de voro, i Elben. En af dessa, som i fallet hade slitit sig lös från sina olyckskamrater och sökte rädda sig med simning, blef ögonblickligen träffad af en mängd kulor. Jag har i dag på postplatsen sett tvenne stora vagnar fullastade med döde, af hvilka de fleste voro på det gräsligaste sätt lemlästade. De lågo vräkta om hvarandra, som döda djur, unga och gamla. På deras klädsel kunde man genom blodoch smuts-skorpan se att flere af dem hörde till de bättre klasserna. Ett ångfartyg, som ankom hit och var fullt af passagerare, blef i samma ögonblick det skulle lägga i land, utan ringaste föregående varning, helsadt med ettregn af muskötkulor. I största hast störtade passagerarne huller om buller ned under däck, och lyckligtvis hade machinen ännu så myeket kraft qvar, att den kunde sätta fartyget i rörelse; hvadan man, så vidt jag vet, slapp undan med blotta förskräckelsen. Detta tilldrog sig midt för mina ögon, framför det hus, i hvilket jag bodde. — Men jag skulle aldrig få detta bref färdigt, om jag ville skildra alla de gräsliga enskiltheter, jag känner. Vore jag genremålare, skulle jag hafva ämnen tillräckligt för hela mitt lif. — Ståndrätten är i full verksamhet. 46 insurgenter hafva redan blifvit skjutne; 2 aå 300 fångar hafva blifvit inspärrade i Värfrukyrkan, hvilka troligtvisvis hafva samma slut att förvänta. Dresden och dess omgifningar på 3 mils omkrets hafva blifvit förklarade i belägringstillstånd. Borgargardet har blifvit upplöst; alla vapen skola inom 24 timmar vara utlemnade; alla klubbar och föreningar hafva blifvit stängde; inga tidningar få utkomma, utan att först hafva genomgått censuren. Den provisoriska regeringen har flytt. Man förmodar, att den tagit vägen till Freiberg med ett stort följe, hvaribland min med namn, som äro en borgen för att de hafva velat gagna sitt fädernesland. Få de maktegande dem i sitt våld, så komma äfven deras hufvuden att falla. Och dock hafva desse män, hvilka nu hetsas som vildjur, icke velat annat, än det allmänna bästa. Så kunna omständigheterna förändra omdömena om menniskors handlingar.