Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1849, sida 1

r 3 R:dr banco. aste postkontor. Kl. ( C. m., UAE 1018 UC, 44 Uv UN talas med 2 sk. banco stycket, och kontor, dels å utdelningsställena och d dag! yxeskaft7; så är det ett ytterligare bevis på förf:s oförlikneliga förmåga att ur politisk och strategisk ståndpunkt kunna bedöma tidsförhållandena. Några rader längre ned meddelar författaren en upptäckt, som han gjort, nemligen den, att vom konung Oscar redan förlidet år öppnat fälttåget, förenat Norriges och Sveriges armåer med I Danmarks; då hade ett krig uppstått. — Upptäckten är visserligen icke ny; men bevisar dock rigtigheten af den gamla satsen, att en blind höna också kan finna ett korn. Troligtvis lärer förf. dock hafva tyckt att det resonnemang, i hvilket bem. upptäckt offentliggöres, innehåller alltför mycket vanlig slutkonst; hvadan han bestämt ; sig för att genast gifva logikan en väldig kindpust, sålunda nemligen, att han påstår, att kriget då icke hade uppkommit derföre, att konung Oscar förenat de trenne armåerna och med dem dragit i härnad mot Tyskarne, utan derföre, vatt vi enskilt betyda föga, men tillsammans bilda en stor nationalitet, en ide, en vilja, en mening. Enligt detta sätt att draga slutsatser kan slagsmål aldrig uppstå mellan tvenne personer, en starkare och en svagare, så vida icke tvenne andra personer tillkomma för att hjelpa den svage. Måtte vederbörande polismyndigheter taga detta ad notam! Upplysningen är gifven af en man, hvilken nog vet hvad han säger. Efter att sålunda lyckligt och väl hafva skiljt sig från logik och sundt förnuft låter författaren idgerna slå ihjäl hvarandra och bygga sig triumfbågar på hvarandras grafvar. Förut trodde folket i sin enfald, att stora och sanna idser väl till en tid kunde undertryckas; men aldrig rent af gå under. Vår författare är dock i detta fall, som i så många andra, af en helt annan tanka, och i den må han gerna förblifva. Det vore verkligen synd om honom, om han icke kunde slå ihjäl ider, åtminstone sina egna, i händelse han en gång funne, att de icke vore värda att lefva. Till deras tjenst, som vilja lära sig att skrifva obegripligheter och nonsens, återgifva vi nedan stående, högtrafvande resonnemang: Danmark representerar väl i en viss mån den skandinaviska idcen; men dock icke idcen uttalad i sin helhet, utvuxen till sin fulla vidd och kraft, mognad till stadga, länderna fullkomligt besjälande opinion (!) det vill här säga till politisk trosdogm. Danmarkär blott en tredjedel af Skandinavien. De andra två tredjedelarne, hvarföre (för hvilka?) det strider, bära en enskild dynasties kungakrona på sitt hufvud ( och en långvarig, ärorik och sjelfständigt hugstor historia i sitt minne. Må man ej tro, att vi klandra det Danska folket derföre (lY. Man öfverger icke spillrorna af sina minnen (nyss var historien långvarig, ärorik och sjelfständigt hugstor) så lätt. Känslan af att hafva betydt mycket i verlden, är en skön och härlig känsla, äfven om solen lutar nedåt.Hvad tyckes om slikt politiskt febuseri? Kan man väl deri upptäcka den ringaste gnista af I sundt förnuft? Hade Askelöf ännu lefvat och fått läsa något dylikt i en svensk tidning, så våge vi hålla 10 mot 1, att han under detsamma, liksom under en citation ur en viss doktors tal, skrifvit: Den, som detta efterapar, han skall varda hängd.v Sedan förf., på sätt vi här ofvan visat, resonnerat om den skandinaviska ideen, återkommer han till fjolårets rysligt tillämnade strid, hvilken, som hvar man vet, icke blef utaf, och tröstar Danmark för den snöpliga utgången af dess bundsförvandters machinationer på följande sätt: Hufvudsaken för Danmark är, att det vet och måste veta, att det eger redliga vänner i Sverige och Norrige, hvilka i det yttersta ej kunna låta det gå under.— Det är ju en tröst, uflig och klar?, såsom det heter i gamla psalmboken. Den bör tryckas med stora affischstilar i patentformat och kringsändas öfverallt i Danmark. Kunde för några och fyratio år tillbaka en af franska republikens generaler af direktorium begära 10,000 man eller lika många exemplar af Marseljäsen; så bör man väl äfven i våra dagar kunna hoppas få se underverk åstadkommas medelst tryckta plakater, hvilkas innehåll är så hufvudsakligt och uppmuntrande, som den här ofvan citerade tröstegrunden. Afven i fysiken och metafysiken är vår författare en förfärlig bjesse. Hörom och beundrom hans snille och iakttagelseförmåga: Hjulet rullar ständigt om på tidens vagn; det kommer sig deraf, att tiden oupphörligt går framåt. Förståndets plats är också uti vagnen, och ej på bjulnafvet. — I fjol stod väl alltså svenska regeringen vpå hjulnafvet af ntidens vagn; i år deremot sitter den uti den samma. Den rullar oupphörligt framåt och med den naturligtvis äfven svenska regeringen. Författarens förstånd är I med: man åker baklänges. Lvycklig resga!