Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1849, sida 1

ke säsom hittills med nagon 41gIlILT I Och IV UYNse — , som önska Tidningen sig tillburen, ersätta kringbäradvarit, eller med honom öfverenskommas kan. de det som en farlig medtäflare till Aftonbladet, straxt derefter, sedan olyckan drabbat mig, varit ifrigast i fördömandet af sjelfva redaktionssättet och nästan hånande sökt bryta stafven öfver mitt hufvud. i Man har vidare emot mig anmärkt eller kanske rättare insinuerat, att jag skulle hafva gifvit anvisning på innevarande års prenumerationsmedel till betäckande af hvad man kallat mina enskilda skulder, hvarmed ej kunnat menas annat än de skulder jag skulle hafva ådragit mig oberoende af tidningsköpet. Detta är en hård beskyllning, som jag framför allt måste vara angelägen att skudda utaf mig. Visserligen erkänner jag öppet, attjag före tidningsaffärens uppgörande egde sådana s. k. enskilda skulder, och tilläte mig grannlagenheten emot andra personer att redogöra för uppkomsten af största delen derutaf, tror jag, att ingen menniska med hjerta i bröstet skulle derför på mig vilja kasta den första stenen, men dessa skalder voro likväl förnämligast till personer, af hvilkas enträgenhet jag, om allt annat gått lyckligt och väl, hade ingenting att frukta. Då jag öfvertog utgifvandet af tidningen Dagligt Allehanda, ansåg jag mig med fullkomlig säkerhet hafva att påräkna icke obetydliga penningeresurser, och derförutan hade det äfven varit ett vansinne att inlåta mig i en sådan affär. Omständigheter, som röra annor man och som det vore opassande af mig att offentliggöra, tillintetgjorde likväl under loppet af föregående år dessa mina förhoppningar, och plötsligen hänvisad uteslutande till mig sjelf egde jag ingen annan utväg för de stora kostnader, som en så stor tidning dagligen kräfver, än att anticipera på en del af det kommande årets inkomster. Som jag redan nämnt, hade hr Dalman till och med den 1 Februari 1848 af mig kontant bekommit ej mindre än tiotusen rdr bko. Dessa utgingo nästan till fulla beloppet af nämnde års prenumerationsmedel. En mängd extra ordinarie utgifter för tidningens spridande m. m., som under det första året var erforderlig utöfver de vanliga utgifterna, gjorde, att någon vinst af tidningen det året ej kunde uppstå. Beröfvad de medel, som jag måst enligt öfverenskommelse afstå till hr D., såg jag mig således bragt på en icke obetydlig balans, och för betäckandet deraf var jag, bland annat, äfven nödsakad att taga min tillflykt till en anvisning å 3800 riksdaler banko å innevarande års prenumerations-medel. Genom det bifall och de loford tidningen ständigt åtnjöt af landsorts-pressen, vågade jag smickra mig med den förhoppning, att prenumerantantalet åtminstone icke skulle förminskas, och då trodde jag mig kunna finna någon eller några personer villiga att såsom bolagsmän eller annorledes bidraga till tidningens förlagsutgifter. Jag hade redan förut sökt finna sådane män, men alltid förgäfves, enär hvar och en först ville se, huruvida företaget skulle konsolidera sig eller icke. Utgången af prenumerationen är känd, I och allt hopp för mig att finna hjelp till tidningens utgifvande var härmed helt och hållet förloradt. Det I återstod mig då ingenting annat än att söka förskaffa mina prenumeranter den ersättning, som var mig möjlig, nemligen att, efter träffad öfverenskommelse med herr Wallden, lemna dem Aftonposten i stället, då ingen annan tidningsredaktion ville lyssna till ett likartadt förslag. För öfrigt torde hvar och en lätt finna, att det ringa I belopp, hvartill prenumerationen uppgick, eller I omkring 5000 rdr bko, äfven alldeles oförmin(skadt ej skulle lång tid hafva förslagit till tidningens fortgående. Hvad man yttrat angående ett tillbud af 20,000 rdr bko, som en vypåälitlig man,förliden höst skulle hafva gjort mig för förlagsrätten till tidningen, är alldeles ogrundadt, och det skulle högligen intressera mig att veta, hvem denne vpålitlige person skulle vara. Mycket annat skulle här ligga mig om hjertat att vidröra, men jag fruktar att redan genom allt för stor vidlyftighet hafva tagit den vördade allmänhetens uppmärksamhet i anspråk. Jag underkastar mig nu den dom, som den öfver mig må afkunna, men hoppas, att framtiden förr eller sednare måtte sätta mig i tillfälle att visa, att jag med oförtruten ifver skall söka egna mina obetydliga krafter till tjenst åt de id6er, jag förfäktat, och åt ett fosterland, som framför allt annat är och blir mig kärt. tyga min innerliga tacksamhet för de af mina f. d. herrar kolleger inom pressen, hvilka under I I I I På samma gång begagnar jag tillfället att beI