Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1849, sida 1

skas införda. — Lösa nummer be— ranterne belastas 14 säljas dels å Tidningens Annonsdelningar; men de ls i Hr N. J. Gumperts boklåda. ren på sätt brukligt B3 — om min egen förmåga, att jag vågade tilltro mig ensam, utan biträde af äldre och erfarnare personer kunna tillfredsställande uppfylla ett så maktpåliggande värf. Jag visste mer än väl, att, ehuru jag väl gjort en del historiska och statsvetenskapliga studier, detta alldeles icke var tillräckligt. Det fordrades här icke blott theoretisk bildning, utan äfven en praktisk, som jag ännu omöjligen kunnat förvärfva mig och som endast genom mångårig erfarenhet kan uppnås. Det var mig således klart, att jag måste söka med mig förena män, som besutto de egenskaper, hvilka jag sjelf saknade, och sådane män trodde jag mig hafva funnit i herrar D. och Th., hvilka, för deras på en längre erfarenhet grundade duglighet i det publicistiska facket, länge njutit allmän aktning och erkännande. Dertill kom äfven, att dessa herrar utgjort sjelfva kärnan i den gamla D. Allehanda-redaktionen, hvarföre jag hoppades att genom dem så mycket säkrare kunna bibehålla tidningens förra prenumeranter. Väl kände jag genom herrar D:s och Th:s antecedentia, att en viss skiljaktighet i åsigter förefanns emellan dem och mig, men jag trodde att denna skiljaktighet föga borde inverka på det goda förståndet oss emellan, enär i slutet af år 1847 den liberala saken i Sverige ännu icke blifvit bragt till någon afgörande punkt, och syntes ej heller på flere år kunna blifva bragt derhän. Då kom året 1848 med alla dessa politiska hvälfningar, hvilka likasom med en elektrisk stöt gåfvo lif äfven åt vår aflägsna Nord. Reformsällskaper bildades och voro snart spridda öfver större delen af riket. Men på samma gång som fordran på en politisk reform sålunda blef allt lisligare och högljuddare, började äfven en meningsskiljaktighet inträda ibland den liberala sakens förfäktare, hvilka, som bekant är, sönderföllo i tvenne olika fraktioner, representerade den ena af flertalet utaf medlemmarne i Stockholms reformsällskap, den andra af den så kallade minoriteten. — Jag biträdde i Dagligt Allehanda majoritetens åsigter, herr Dalman åter förfäktade med största ifver minoritetens. Då icke vidare någon sammanjemkning i åsigter kunde komma i fråga emellan personer med hvar och en sin bestämda öfvertygelse, framställde hr D. för mig sin bestämda vilja att utträda ur redaktionen, hvaremot jag så mycket mindre hade något att invända, som hr D. redan, ehuru ännu qvarstående i densamma, i Dagbladet skrifvit artiklar öfver reformfrågan, hvilka till en del äfven voro polemiskt rigtade emot D. Alleh. Herr Th., hvilken mindre bäftigt än herr D. deltog i den politiska striden, hade redan förut dragit sig tillbaka, utan att till mig yttra ett enda ord, förmodligen förnärmad deröfver att trenne af honom författade artiklar, hvaruti han skarpt ogillande och, som det föreföll mig, från en temligen engelskt-aristokratisk synpunkt bedömde de pågående demokratiska rörelserna, icke blifvit af mig i tidningen införde. Sålunda såg jag mig beröfvad dessa båda mäns biträde, genom händelser, som alldeles icke lågo inom den menskliga förmågan att på förhand beräkna. Jag tror mig kunna med godt samvete fritaga mig från allt sjelfförvållande i detta afseende, så vida man ej sträcker sina fordringar emot mig så långt, att jag till och med skulle varit skyldig att frångå min öfvertygelse. Man har äfven klandrat, att jag lemnade hr Dalman frihet att efter sitt utträdande ur redaktionen skrifva i andra blad. Men härvid får jag genmäla, att, när jag gaf hr Dalman denna tillåtelse, ingen fråga, åtminstone mig veterligen, ännu uppstått om uppsättandet af den nya tidning, som sedermera framträdde under namn af Aftonposten. Jag trodde, att han ämnade begagna denna min tillåtelse, endast för att skrifva en och annan artikel i Dagbladet, till försvar för sina åsigter i representationsfrågan. I denna min förmodan stärktes jag äfven derutaf, att han flerfaldiga gånger förklarade sig sinnad att inrätta en juridisk byrå, äfvensom han redan vid den tiden genom advertissement i tidningarne påkallat allmänhetens förtroende i afseende på juridiska I bestyr. i Sedan jag sålunda genom alldeles oförutsedda omständigheter, såg mig beröfvad dessa båda erfarna personers hjelp, fanns för mig ingen annan utväg, än att modigt söka på egen hand framgå på den en gång beträdda banan. Jag är ganska villig att erkänna den ringa förmåga jag härutinnan kunnat ådagalägga. Likväl kan jag icke undertrycka min smärtsamma förundran deröfver, att en del af just de tidningar, hvilka ännu i December månad sistförflutna år med loford reproducerade D. A:s artiklar och för öfrigt på det