;ch romerska klassiker, hvart ore hans vanner kaffat honom fribröd på Danviken, protesterar van emot att taga en galen hustrur, men resignerar, upplyst om rätta förhållandet, beslutar ut antaga tillbudet och afträder från verldsteatern med ett par kupletter, som karakterisera det resignerande i hans lynne och det tragiska i hans öde. Af denna redogörelse synes, att magister Ageholms lefnadsöden ej voro mycket omvexlande. att intrigen, — Strömlöfs frieri för Ageholm i alla 3 akterna — hvarken är särdeles invecklad eller öfverraskande i sin upplösning. Man fordrar vanligtvis, att få sin uppmärksamhet underhållen genom en konstigt utfunderad intrig, hvarur upplösningen framgår, ju raskare och mera oväntadt, dess bättre. Magister Ageholm erhjuder ingenting sådant. Deruti ligger icke heller någon nödvändighet. Ty tänker man sig Ageholm såsom historisk person, hvilket han dock i hufvudsaken lir vara, så måste han framställas sådan, som originalet var i verkligheten. Den vål kända Arabens, som originalet kallas, kunde alarig bli föremål för några spetsfundiga intriger, emedan han dertill var alltför oskyldig. Då man målar en historisk person, äro de öfriga personerna till, egentligen för hans skull, och planen betingas af de förhållanden, som den reella och ideella sanningen gifver vid handen. Vill man åter, med insändaren, hellre tänka sig vår magister såsom en tragiskt-dramatisk person, hvilken framter den allmänna sanningen, att lärdom och bildning utan verldserfarenhet och suvoir faire stötas tillbaka och gå under, så är det tydligt att det tragiska elementet icke alltid fordrar samma inveckling, som den rena komedien. En tragisk person går väl ofta under, kanske oftast, genom andras onda planer — men han kan äfven gå under genom sin egen individualitet, genom bristande harmoni i själsförmögenheterna, eller genom deras ensidiga utbildning, utan att man behöfver tänka sig något direkt yttre motstånd af andra. Då bildar han sjelf sitt öde, och kan icke bilda det annorlunda. Författarens uppgift blir då att med trogen natursanning teckna hans karakter. Denna uppgift har författaren till Mag. A. icke illa löst. — Men dramatisk handling saknas, hvilket i första akten tyckes vara afgjordt. — En sann humor, blandad af det mellankoliska i magisterns lynne, som motgången framkallat, och det barnsligt glada och naiva, hvaraf han var mäktig endast för stunden, i sällskap med goda vinner, helst vid glaset, går igenom det hela. — Karakteren är sannt hållen, och stycket företer många både qvicka och vackra ställen. Hvad man gemenligen förstår med cffekter funnes här ej. Den som vill klandra detta bör ursäkta författarens oerfarenhet. En mera öfvad författaren skulle lätt kunnat inlägga några sadana, om äfven endast af uppmärksamhet mot publiken. Önskligt bade varit, om pjesen blifvit nigot kortare, emedan den är för lång tillsammans med ett annat stycke samma afton, som den här blifvit gifven, då den deremot ensam blott räcker 24 timma. Magistern kunde ock mycket väl hjelpa sig med mindre eder, ty om dessa, sparsamt använda, karakterisera honom, så blir det osmakligt, när det för mycket anlitas. Dialogen är ledig och språket korrekt. Den första akten har en särdeles liflig och frisk studentscen, då kamraterne i chorus sjunga sin afskedssång för Ageholm, — några mycket vackra kupletter, hvilka af hr Hessler sjungos med ett ädelt och musikaliskt föredrag och väckte allmänt bifall; andra akten är jemt underhållande och har många qvicka, skarpt satiriska resonnemanger. Den tredje är något mattare tills emot upplösningen, hvilken är särdeles väl lyckad. Att Ågeholms reträtt till Danviken verkliggöres genom den hederlige Stålarm, som tecknar den bristande summan och icke genom den jesuitiske Strömlöf, som af egennytta utfunderat förslaget, är rätt tänkt. Korteligen, arbetet äger verklig förtjenst och lofvar mycket af den unge författaren, som genom allvarliga studier bör kunna gå långt såsom theaterförfattare. Han bör derföre minnas, att ingen födes mästare, och att Thalias prester hafva ett skönt och vigtigt kall, då det rätt uppfattas. Hr Eisermans spel såsom Ageholm är sannt och i flera momanger särdeles lyckligt; af en nybörjare kan man ej med skäl begära mera. Imitationen af den person, hvars lefnadsöden ligga till grund för stycket, är påtagligt lik, men detta anser Ins. såsom en bisak. Hr Broman, hvars spel i föregående pjes En man af verld och en man of värde var mästerligt, var såsom Strömlöf ej rätt hemma i sin röle, den han förmodeligen ej hunnit med att lära sig. Herr Andersson, såsom protokollssekreterare, var en värdig räldre mani verken. De öfriga rölerna voro för obetydliga att något egentligen skulle kunna sägas om deras utförande. I söndags gafs pjesen för andra gången med mycket mera lif och sammanhållning än den första. Avie Par Ro Ch Ho Kö Bk at ra d) re hi 2 — — — — TP