så i grefvens tid, ty talrika skrifvelser från landsorterne, åtföljde af en oroväckande qvartalsprenumeration måste ofelbart drifva aftonbladet derhän att en gång sjunga rent ut och ej sätta sitt ljus under ena skäppo. Som läsaren redan känner, hade flere af våra förnämste liberale i härvarande reformsällskap omhuldat det kongl. förslaget, stödjande sig på den gamla utslitna satsen: att det är bättre att få något än intet, ehuru, sanningen likmätigt, denna sats snarare bordt omvändas; ty om meranämde förslag antoges, skulle nationen i sjelfva verket få intet, enär sjelfskrif-venhetens upphörande ingalunda kan anses såsom eqvivalent för den kompakta massa af byråkratism och aristokratism, som genom förslagets antagande skulle göra sig gällande och hvilken säkerligen skulle så bergfast vidhålla och försvara de öfvervägande fördelar, som derigenom tillskyndats detsamma, att nationen omöjligen skulle kunna, utan revolution genomföra en enda för samhället vigtig reform. Men i sådant fall vore ju ett antagande af förslaget detsamma som att hoppa ur askan i elden; och ett sådant experiment förtjenade ändå ej det kongliga förslaget. Derföre är det vida bättre att bibehålla den nuvarande statsmachinen med sina fyra hjul, ty om den också ej går väl, går den åtminstone någorlunda säkert, då deremot den nya tillärnade machinen, antingen ej skulle komma ur fläcken eller också framila med sådan fart, att den kastade hela samI hället öfver ända. (Forts.) iiinininininii... 88