2 52 — — — — Lä i Hr N. J. Gumperts boklåda. I ren på sätt brukligt v: Ai — ter och embeten underdåniga påminnelser göra. luruvida statsrådet nu verkligen gjort sådana . . I underdåniga påminnelser emot grefve Platens tnämnande till kommendör, sedan han för minst io år sedan tog afsked från flottan i egenskap f premlerlöjtnant, efter det han för sitt beteende not v. Schantz blifvit dömd till några månaders rrest, kan ingen veta, då statsrådets protokoller mudast äro tillgänglige för konstitutions-utskottet; nen har så icke skett, förtjenar underlåtenheten lärutinnan en allvarsam pröfning; och i alla fall jvarstår den omständigheten såsom särdeles klanlervärd, att en mångårig tjenstlöshet någonsin kan räknas en embetsman till godo och för honom utgöra en anledning till befordran. Det är alldeles samma förhållande som med grefve Hamilton, hvilken, sedan han såsom ryttmästare i tio år varit ur tjenst, icke dess mindre utnämnes ej blott till öfverståthållare utan äfven till generalmajor. Hvad skall nationen tänka om slika befordringar? Såvida man ej är alldeles förblindad af rojalism och urståndsatt att kunna inse äfven de enklaste fakta, så lär det väl vara uppenbarligen tydligt, att den nya regimen numera vandrar fullkomligt i den gamlas fotspår. Att detta är med sanna förhållandet öfverensstämmande, kan hvem som helst öfvertyga sig om, äfven vid ett blott flyktigt betraktande af åtskilliga andra befordringar. Så t. ex. utnämndes en kavalleriofficer, grefve Gyldenstolpe, till chef för ett infanteriregemente, Svea lifgarde. Det ser sannerligen ut som skulle styrelsen vilja göra höga militära embeten till ett monopolium för den högre adeln. Då grundlagen föreskrifver, att konungen skall vid alla befordringar fästa afseende endast å skicklighet och förtjenst, men icke å börd, samt grefve Gyldenstolpe omöjligt kan förete de ringaste bevis på skicklighet och förtjenst som infanteri-officer, helst han aldrig vid infanteriet tjenstgjort, ännu mindre genomgått graderne dervid, enär han tillbragt hela sin lefnad vid kavallerivapnet, så måste hans befordran till öfverste vid lifgardet stå i uppenbar strid mot grundlagens föreskrifter. Äfven en annan befordran måste i hög grad väcka armeens di 2 ni ar h: de b I I ( missnöje. Till ryttmästare vid lifgardet till håst, har grefve Björnstjerna blifvit utnämnd, oaktadt antalet af ryttmästare redan förut öfversteg den sastställda staten. Grefve Björnstjerna är en i mindre tager han nu befäl och beräknar tur ficerare, medan han ännu låg i vaggan. Kort derpå utnämndes grefve Björnstjerna jemväl till adjutant hos konungen. Af allt detta inses tydligen, att den högre adeln alltmera vinner terrain på högre ort; och man skulle vara stockej känner stort annat, än att han vid 1840— anslag. väckt icke liten förvåning, särdeles som man ej kunnat utfundera, hvarföre nådens sol just skulle belysa sådane riddersmän. Förmodligen tyckte styrelsen, att då så stor brist på kommendörer och riddare redan finnes, vore det alltför illa bestälat, om ej kamrerare-, apothekare-, tapetserareoch andra slika meriter skulle hugnas med en liten stjerna. Men ännu värre bestäldt vore det i sanning, om ej nationen nu sent omsider skulle vakna och inse, att vi år 1849 ännu befinna oss i den gamla goda tiden. Herr justitie-ombudsmannens rysligt tillämnade åtal emot friherre Sprengtporten och polismästaren Bergman för deras förfarande under förra årets mars-oroligheter tog ett snöpligt slut, då Svea hofrätt alldeles ogillade käromålet. I högsta måtto klandervärdt är det i alla fall, att justitie-ombudsmannen, tvert emot bokstafliga innchåället af den för honom utfärdade instruktion, 2 MH —9 angriper embetsmän, mot hvilka ingenting anmärkningsvärdt kan uppletas; men deremot alldeles förbiser de olagligheter, som blifvit föröfvade mot de i Mars-oroligheterne delaktige. Såsom bekant är, fästade kapten Lindeberg justitie-ombudsmannens uppmärksamhet icke blott på militärens uppförande, som helt enkelt ikjälsköt flere fredlige medborgare, bland andra kapten Levin, emot hvilken, såsom plutonens befälhafvare sjelf tillstod inför rätta, ett skott blef lossadt, hvaraf döden följde, oaktadt Levin kom helt stilla gående utur en gränd och var endast på tre högsta måtto obetydlig person, men icke desto framför 20 ryttmästare af arm6en, som, voro ofblind för att ej inse, det favoritvälde och oefterrättligheten florera på samhällets höjder. Men : hvad kan man väl fordra af en 62-ärig krigsminister, om hvars utmärkande förtjenster man 1841 årens riksdag uppträdde emot hvarje förminskning af det till hofunderhållningen bestämda Ett stort, briljant stjernfall har härstädes upp