Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1849, sida 1

VA Fr — — —————— genom lagt hinder i vägen för demokratiens seger. Från denna, det tyska folkets blindhet, kan nan härleda alla de förvecklingar, allt det elände och den blodsutgjutelse, som nu hemsöka flera länder i Europa. Det är en sällsam och bedröflig företeelse, att ett stort intelligent folk, så bekant för godmodighet och eftertanka, skall låta bruka sig till ett plågoris för angränsande folk, till ett blindt verktyg i en menniskofiendtlig kamarillas händer, och husen Habsburg-Lothringen och Hohenzollern uraktlåta ej att begagna denna förvillelse att använda den stridbara befolkningen i ärelösa, brodermördande strider, för att sysselsätta eller om möjligt decimera densamma, på samma gång som de derigenom blifva i tillfälle att omintetgöra de nationella och demokratiska tendenser, som vilja göra sig gällande såväl hos egna som närgränsande folk, och hvilka möjligtvis äro i vägen för deras landsfaderliga afsigter. Aftonbladets Berliner-korrespondent, sofn synes vara väl underrättad om hvad som derstädes tilldrager sig, förespår, att sabelväldet och den röda monarkien snart blifva segrande i Tyskland, om ej någon stor händelse inom kort inträffar, det vill säga, om ej det tyska folkets högre medvetande, dess samvete, dess rättskänsla, med ett ord: dess själ, vaknar. Hvad särskildt Skandinavien vidkommer, borde Tyskland ej i oträngda mål uppväcka hatets och fiendskapens furier hos trenne folk, hvilka visserfigen i följd af sina nordiska lynnen äro lugna, fredliga och eftersinnande; men ömma om sin sjelfständighet och frihet, den de säkerligen skola värna med manlighet, allvar och kraft, då det gäller utöfningen af sjelfförsvarets heliga pligt. Sex millioner stamförvandter och vänner bör man ej tanklöst och hånande göra till fiender. Ätt Skandinavien varit ansedt som en aktad bundsförvandt, ja tilloch med ett värn för Tyskland, det bar man i passionsfria och lugna tider erkänt och detta är jag i tillfälle att bestyrka med en tysk försattares egna ord. Theodor Miigge, som reste i Sverige och Norrige 1844, yttrar om Skandinaviens enhet på ett sStälle; FHankan är skön och upphöjd. Ett enigt Skandinavien skulle blifva starkt och Nordens Germaner en fast borg för folkfrihet och lycka, deras jernoch klippland en hamn i alla stormar voch ett skydd emot ovädret i öster, emot Slavverne, om de, såsom det ofta blifvit profeteradt, uskulle störta sig emot vestern, öfver Tyskland, l för att der plantera knutpiskan såsom friketstråd.v De vackra smekdagar, med hvilka Maj började, hafva nu upphört, och en kall och torr nordan, som blåser om dagarne, samt stark frost om nätterna lägga sin kyliga hand på den späda grönskan och hämma vegetationens framgång. —8