Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1849, sida 2

Bcatrix. Roman från Konungadömets tid af Arsene Houssaye. (öri öfwersättning). (Forts. fr. N:o 113). —Zag wet mål, swarade Marguerite, att min syster, madame Cargiel, gerna skulle melat klifma en fund enjam bår, ty bon år ej olunnig om, att 1 den bär möbeln finnas omfring niopundratusen francs. — Niodundratusen francs! ropade madame Fargiel bestört. — YÅ, det jade mig min far; återtog Marguerite. — Det finns lifwål ett tefamente; återtog grefminman alldeles utom fig. — Ett teftamente, som min far rifwit sönder; inwände Marguerite. Tro benne ide, mina berrar; bon är ej min ars dotter. Notarien bade, efter scenen wid teftamentsidrbandlingen, fått böra af M. de Parfondval, att der funnos twenne döttrar, jom tillommit under hans ättenstap, eduru ban ej war wiss om deras ättbet. — Madame swarade ban derför grefwinnan. Om ej något teftamente finnes, Hacks be båda andra dötttarne jamma rättigheter som ni till arfwet efter M. de arjondval. — Madame Fargiel sjönt tillintetgjord ned på en fiol. xxvn-. Ördets let. Om aftonen omkring Hodan tio tog Maurice farwäl af Beatrir. — Lemna mig ide ensam, Maurice ; sade bon. — 204 måsie gå på orcran: swarade ban. Der fall jag träffa några wänner. 3 morgon Hodan tio fommer jag till dig, för att ej mera lemna big. auriee omfamnade Beattir med passion och ömbet. Derpå sprang ban till operan. — Jag skall slåss i morgon; fade ban nu åt twenne af fina wånner. 3 ären mina selundanter, hoppas jag! ban gid bem till fitt och skref ett tesiamente till förmån för fin bror och Beas trir. Han hade wäl äfwen en ivfier, gift med en fabritant, iom egde slere millionr Henne tesiamenterade ban lifmäl ide annat än fina små förwarade familje minnen. — hwilken dumhet likwäl! fade ban, i det han påtände en cigarr och läsie om teftamentet. Är det möjligt att en tyft best skall döda en pariiare? Beatrir Hide tillbragt en natt, ful af djufwa drömmar. Maurice bade tufen gånger beiöft henne med ett körlekens fmäleende, en doppets blid. Plötsligt blef on wädt genom bullret al en port, fom man öppnade med utomordentlig basngbet. — Madame n adame! fade hennes kammartjenarinna, fom tom springande till hennes fång. Jag sornar ide, hwad det är på färde i trappan. — Hur då? das förstär er ide; sare Veattir, i det hon sieg upp. — Öwad wet jag? Men bejsynnerligt ser det ut. Det är foll fom pratar der ute, Utan twifwel bar någon olyda bändt: ty det är någon fom de hålla på att båra, Hör bara! Se der tomma de bit in! En förskråalig aning bemättigade fig Teatrir hjerta. — Maurice! utropade hon, med ängslan. DHon r jade ur sängen och taftade banigt några tläder på fig. Räftan i samma ögonblia jigs Maurice på töskeln, siödd af fina twenne fe lundanter. Han hade aldrig warit 11 frön som nu, sedan en dödlig blekdet utbredt R öfwer hans ansigte, fom alltid warlt få ädelt, sa mildt, jå siolt. Deattir wille uta honom i fina armar, bon wille tiyaa honom till fitt hjerta, men hon föll wanmättig till gelfwet. Vennes taftec dterwände bon sieg åter upp. —Maurice, Maurice! utbrafi hon. Tala då til mig, Mauriee!