Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1849, sida 1

st varit, eller med honom öfverenskommas kan. AAAAA — ror — vapen; hela kolonner af bönder, voro beväpnade blott med knölpåkar, högafflar, liar och yxor. Dessa skarors förplägande är ingenting mindre än kostsamt; fläsk, bröd, och litet bränvin, detta är allt: patriotismen får ersätta deserten. I Pesth var vid hans afresa allt lugnt; men fanatismen exempellös; isynnerhet skall qvinnorna bete sig ännu galnare än de böhmiska amazonerna, och många af dem hafva utbytt stubben mot byxorna och klädningen emot attilan. Staden är en stor värfningsplats; alla individer af mankönet, bara de hafva någorlunda sunda lemmar — gammal och ung — träda utan handpenningar i insurgenternes leder. Grofoch klensmeder, bössmakare, svärdfejare, gelbgjutare, ja tillochmed tenngjutare lägga hand vid vapentillverkningen. Äfven han bekräftar, att mot, icke-ungrare, ja, till och med emot sådana, som ingenting mindre än sympathisera med insurgenterna, icke blott icke utlofvas något förfång, utan bemötas de med en förvånande, nästan obehaglig vänlighet. Från Debreczin väntar man dagligen diktatorn; de mest storartade anstalter äro redan träffade till bans högtidliga emottagande: kanonsalvor, samtliga skolungdomen i festliga drägter, alla hufvudstadens damer, de qvinliga Honveds i spetsen, parad af besättningen, till slut folknöjen utom staden — detta allt skulle bilda programmet. Banknotpressen förblir, såsom han hörde, i Debreczin. Enskilta parlamentsmedlemmar äro redan ankomna och ha blifvit emottagna med enthusiasm. Kossuth medför fru och barn; dagen efter hans ankomst och festligheternas slut skola öfveroch underhusets sessioner fortsättas. Tyska hör man ytterst sällan; tilltalar man en magyar på detta språk, så svarar han dock, så godt eller dåligt han kan, men alltid artigt. Att drifva något yrke, som icke har sammanhang med krigsrustningarne är alls icke att tänka på; måstare och gesäller ställa sig under insurrektionens fanor; tillochmed tyskar och slaver såg berättaren, hvilka, då hvarje tillfälle till arbetsförtjenst fattades dem, och hvarje utväg var spärrad, på vinst och förlust voro nödsakade att taga tjenst vid Honveds, eller ansluta sig till frikorpsen, som redan räknar 6000 man, men — icke har några vapen (?). Krut förefanns i öfverflöd. i Enligt vår sagesmans utsago torde denna sista strid blifva en förtviflans kamp, hvars make hi storien ej än haft att uppvisa. Man döljer för sig i Pesth ingalunda att staden, vid de kejserliges anryckande, skall dela Moskaus bekanta öde; de sansade tro dock icke derpå, medan fanatikerne blott känna tvenne utvägar: fullständig seger eller fullständig förintelse af landet och folket; en ungersk republik eller -— ingen ungrare mer! Fanatismen rasar med en satanisk fröjd si Ungerns innanmäten för att låta oss betala den säkra triumfen med blodiga tårar. På den ryska hjelpen tror man här ännu icke, men förbittringen i detta hänseende är sannerligen storartad. Berättaren vill slutligen hafva sett en stor mängd främmande silfvermynt, isynnerhet franestycken; öfverhufvud, säger han, ser man ofta guld och silfver. De få. hvilka betinga sig handpenningar vid inträdet i insurgenternes leder, erhålla silfveroch kopparmynt. Dyrheten är betydlig, men ingalunda tryckande, ty den ene hjelper den andre; berättaren säger, att det föresallit honom, som om Pesth vore en stor familj, hvarest allt lefver på husfadrens räkning. Kort före hans afresa skall en autoI daf ha egt rum på rådhusplatsen; en mängd tryckta skrifter — han vet icke af hvad innehåll — skola blifvit uppbrända dels under lefverop, dels under hånlöjen och hvisslingar. Besynnerligt nog tänker man icke på rekryternes inöfning; besättningen är ännu alltid ganska svag; husarernes sköna hästar förskrifva sig från stuteriet i Babolna. .m. 78 oo MM ÖA FF