Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1849, sida 3

M. de Parfondval betrattade oroligt fina trenne döttrar. eenen hade yvlötsligt förändrats inwid den säng, der en döende fig, fom lyssnade till rösten af en redan afliden. Alla de anngten, vå pwilka wisat fig om en redan nästan wunnen god fat togo strart ett utseende aj tröft löehet. En jörsträalig tysinad uppstod bland de i rummet befintliga. Beatrir och Marguerite bettaktade hwarandra med förtwiflan. XXVI. Slutet på brefwet. auriee bade fattat madame Fargiels hand. Ä — — Om ni mille höra edert bjerta; fade han till henne ned läg röst, borde ni ej tillåta, att eder far gid ur denna werlden med en känsla ar bat till eder mor. Omwmaför fall man dåläsa detta bref till slut! Ä — Herre! rade gretwinnan i det hon drog undan fin band; detta bref bar blifwit strifwet. med afsigt att blifwa läst. Ä — Ni glommer, att detta ej war er mening för tre dagar sedan. — 3 sanning. min herre! jag förftär ide denna eder härdighet att bry mig. I Måndags rå Champs-Elyftes hade jag wisserligen skål att önsia oss att aldrig Återse bwarandra. Det finns litwäl en person fom lemnat ett gansta lifligt mm ne i mitt hjerta. Denne hette, fom ni, a urice 8rbessae. Han limmade er helt och hållet; men emellertid är det ide n 3 Maändags, madame, hade jag ej mött edra twe frar jag dem .... utan twifwel emedan de åro slägt med e Ä ullt det der sades ganska hasiigt. adame Fargiel, som ålstade Maurice mot fin egen wilja; Mautiee fom war sörälstad i madame Fargiel, utan att han jun wifte det, bade bäda nästan glömt, att skådespelet war nära fin upplösning. De bleswo afbrutna och återkallade till seenens hufwudidee genom grefwe Bars rondrals förändrade rost, tom befallde Veatrir att lära stutet ar brefivet. a ser tnarpt; swarade Teatrir, wijande fina tårar. — — Zag skall emellertid lyda; återtog hon, wändande fig till den sjuke. Marguerite aflägsnade fig från sängen. Lätaren tog urp fin klocta och jåg rå den, för att lätsa fom han ide hörde. Madame Fargiel närmade fig intill fin far, dragande med fig Maurice, fom wille hålla henne tillbata. Beatuir fortsatte på detta sätt att lära följande ur Amelies bref: ÅJag är brottslig, min herre; men jag skulle wara det ännu mera, om jag ej fade er allt, ätminftone allt hwad jag fan. Jag har alskat Pierre Marbault. Ja, jag har älskat honom innan jag lärde tänna er; jag har älskat honom allt medan jag war er mata. En Gud hade gifnnt mig denna från himlen fallna kärlek. Min pligt sem mata har ej kunnat utplåna bwad en brinnande hand ffrifwit på denna fina af mitt hjerta. Gud år likwäl mitt wittne, att jag kämpat af alla mina krafter .... en awmnas krafter! Jag slutade med att duka under .4 — Cluta ide! sluta ide! bad M. de Parfondval med ifwer. — Det är ju ide mer än tre eller fyra rader awar, inföll madame Fargiel, som ej mille lita fördelen gå fig ur händerna. — Na! fade Beatrir, när hon bopplöft lät brefwet falla på hans knän; återstoden är en bön, fom min mor uttalar för fina twenne öfwergifna döttrar. Yrseln hade åter fattat den sjuke. — Jag wet allt; jag wet allt; sade han, med en hotande min. Hör på, skall ni få höra, hwad jag fett. Hon skref till honom. Jag tog brefwet ur bref: bärarens hand. Amelie bad honom deruti gå till fin fars lilla sdott, der hon än en gång wille trycka hans hand. Jag skickade sjelf brefwet till Pierre Marbault. Dagen derefter reste hon för att träffa honom. De möttes i alleen till Bethisy. Jag war der bewäpnad med min bössa, ty jag war då på jagt. De gingo in i ÄÅmelies lila kammare. Iag fom tyft och fafta. De siackars barnen! De gjorde u ej någa onpt! Amelie tog fram en flåtad bukett af wintergröna och gaf åt arbault. — Tag den, Pierte! Det år ni fom plodat de båfta blommor e sysirar: och nu äl ierre