Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1849, sida 3

haft ett sådant If, och ett mera öfweriordiflt uttryg. Man skulle funna säga, att dennes mors själ uppenbarade sig i ben: anletsdrag. — — — Hwad widare safen rörer; förtror madame Fargiel: fan han gerna få er tänna dem för fina döt om ban will. Pet lär doc ej åter enom mera hwarten tid eller sundt nust. för att göra ännu ett testamente å fin pögsta böjd stulle han tanste funna giwa mig några rader, pwarigenom han inftäller mig att fylla fin plats med afseende på dem. D Emellertid darrade hon af fruktan, att hennes far möjligtwis genomskädat Hen: ne och dertill hafwa i minne de ord, som hon yttrat mot sin mor, några minus ter förut. . 2 oa Marguerite läfte med en djupt rörd stämma, men med uppehåll emellanåt, för att aftorka de tårar, fom rullade utför hennes finder. Parfondval. Januari 1826. När ni får läsa dessa rader, min here, är jag tanske för länge sedan död. Gud gifwe, att ni ej fär dem för fent! Ni bar warit mytet grym, fom ide welat böra mig. Harwa då ide mina tårar oc min märta förmått att wäda edert medlidande? Mäåtte den högfte domaren, när ni en gång skall framträda inför bonom, ej från eder bortwända fitt anlete och ta eder tillbafa, litasom ni siött mig ifrån edra blidar. Jag bopvas, att sienen på min graf skall lugna er wrede. Dit lår ni ej komma för att bedja för mig; men min tanke uprföker er. Stöt den ide tillbafa! Min herre! min herre! AA! om jag hade förmåga att säga eder allt, pwad mitt djerta känner, hela min tärande sorg, bela mun förtwiflan, heta min änaslan! Aldrig har en stactars awinna fett döden komma med sådan fara. Ni, sem guwit mig bestydd, är borta ifrån mig. Ni har fränröfwat mig Kegine. Hdwarför tog ni då ide alla dessa trenne, fom jag förde till we 2 Hmad will ni att jag skall säga åt desfa fradars barn fom gråta wid min säng! Är det ens en möjlighet, att ni ej Fall tomma tillbata för att se dem, för att alfa dem? man har någon gång öfwergifwit barn; men sörbannelsen har ej magt att nå en wagga. Dit, jag påminner mig det, fom ni likwål än, för att lefa med dem wid de uppwafnande. Ad! med pwilfen hög kärle? logo de ej emot er. Ia, jag bar gifwit dem mitt hjerta för att älffa er . . . . M. de Parfrondval, nästan awäfd ar sinnesrörelse, fträdte fina armar mot Bear nir. De båda spstrarne störtade fig på en gång i hans famn. Scenen war högtidlig, tyst och rörande. Den hade en så skön karakter aj hög. bet, att läkaren fit känna tärarnekflöda öfwer fina finder, och preften i all fin andäktiga gudlighet gjorde korstednet, litajom ban fått se Gud fader sjelj i detta upprörda tillsiånd emellan fader och barn. Madame Fargiel ensam war, midt under alla dessa uppbyggliga vöreljer, full tomligt känslolös, och ffön säjom marmorn, i def istalla blethet. Hon steg mycket Jängfamt upp, och slog upp fönsiret, under det hon, kastande blicar omkring sig, mumade: — Man awäfwes här. Ee ber det nalkande owädret . Maurice, fom ej förlorade henne ur sigte, sökte siudera alla rörelserna hos denna själ, fom törsten efter guldet förtorkat. — Fortfar, Marguerite! jade M. de Parfondval. Detta bref gör mig godt. Låt mig få böra det helt och hället. — — Stall jag fortfara? stammade Marguerite. En liflig rodnad hade börjat wisa tig på pennes wanligen så bleka anlete. — Ja, jag will då efterkomma er begåran: fortfor hon; ty ännu återstär, som jag fan tyda, dalswa brefwet. 3 sielfwa werket hade bon också ännu ej läft mer än några rader på tredje sidan. När litwäl madame Fargiel såg henne wara något willrådig, närmade hon fig henne med ett förskräckligt leende. — ååt fe då, att ni läser till slutet af brefwet; fade hon med en nästan segerril min. — Nej; swarade 2 gråtande; jag läser icke mer. — Nå wäl! Jag skall läsa! fade grefwinnan. ftrådande fin hand mot nunnans. — Ni! ropade Beatrix, fom tog brefwet. Nej! ni har ide rätt att läfa.