Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1849, sida 3

då resa? Om ej er far erkännt er, skall lilwäl lagen erkänna er Hagen! fade Beatrix med wärdighet. Lagen! Hwad bryr jag mig derom. Ur jag ide hans dotter, önffar jag ej hans penningar. Låt of resa! Hon gid till Marguerite, och gat henne tecken att följa. Nej: fade Marguerite. Hwad skall du då göra här? Bedja? karguerite. förlorat sörstindet? Har du — Nej; sade hon för tredje gången. Twenne timmar derefter begäfwo sig grefwe dOrbessae och Beat ir ater till Paris, utan att funn rörftå ssia på Malguerite— Jag börjar gisfa till owad don tänter: fade Beatrir. Hon undflyr er, emedan hon älskar er. Stactars flida! alltid försakande! Hur skall det blifwa med henne? rätt törf en, när jag tänker på mig sjelf, hwad stall det wäl blifwa äfwen af mig! tillade Beatrir sorgligt, lutande sitt bufwud mot sin älskares skuldra; ty ni wet, att jag hu ej eger något mer, än er kärlet. — Camydet bättre! fade Maurice, fom war en ädel man. Ni har begärt min hand; fe der är den! i lifwet och i döden! Miedan Mauri e med enthusiasm uttalade dessa ord, hade han fattat Veatriv band. Efter deras hemtomst, fade han till henne: utillfredsstalld wet jag ite att m är öfwer att med tanten på mig hafwa flvtt till denna lilla kammare, der man tan andas fritt, med fullt hjerta, lingt ifrån denna stötande lyr, fom tillhörde snart fagtt hela werlden! Huru tillfredsställd wet jag er ide wara med att hafwa gjort eder fattig, ni fom mar i barming af alla beutedomar, som pryda drottningar på theattar och i Golconda! Ni har återsändt edra höstar, en ocrhörd uppo 1 men, med mig skall ni ega att begagna mina. Jag är hwar ten få rit eller fattig, som jag anses för i detta öfwerdriftens land. Ni fiall blifwa lyclig. Beatrir. — owilta tilldra på twenne dagar! sade trir tankfullt. — Ja, fade Maurice; en något inweälad roman, fom, lit en vaudeville, slutar med åttenskap., Ni skall bedja er wän, den der vaudevilliften, författa sinalkupletten. Medan grefwe dÖrbessae och Beatrir på detta fått uttala fina förhoppningar em lydan för morgondagen ... ty den wertliga lyckan werer för morgondagen . . . någon gång uppffjutande bjertblod för aftonen ... låt otz fe till, hwad fom försiggår på slottet Marvy. Ä Notarien, fredsdomaren och hans skrifware hade nyss Mit anländt. Presten och Marguerite hade stadnat i den dödes kammare för att läfa böner. Madame Fargiel bade tre eller fora gänger gått och återtommit för att få Marguerite att gå fin måg; men när bon fåg denna flida få lugn, så mild och så frön, mäfte hon tånka på fin mor och sjelf aflägana fig. . . . Så mart hon fid fe notarien komma, sprang hon honom till mötes. — Der uppe, der min fars lit ligger, fade hon, befinner fig en nunna, hwars närwaro förargar mig och gör mig ondt. Ur det tillbörligt att hon får siadna här; och har bon nägon rätt dertill. . j — Nej, hwad stall hon gora här; jade M. Rugeard. Wi skola bedja henne gå in i ett annat rum. Rotarien framställde en stund derefter till Marguerite denna begåran; men Marguerite swarade: . Ä Zag har rätt att bedja Gud wid foten af min faders äng. — En till fåledes! återtog notarien, fom ej glömt Beatrir, den fördömda komediantstan, fom ban fade, hwilken hade hindrat ett wäl upprättadt testamente för honom. i (Forti.)