Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1849, sida 3

na.4 — Han fade aldrig ett ord — ePierre: !MPierre! jag tror jag dör; fade hon; är det ej fä? jag är ju sä blef! Skulle man ide taga mig för ett spöke, fom söter fin graf? Se hår då! jag är ju helt nära grafwen jag stall ej örwerlefwa er; sade Pierre. — Nej, nej; lef ni för att tänta på mig, när jag blir död. MU wet, hura swaga Sjertan f fra fig mid ett minne i werlden. Och jedan d imå stactars flidorna! Hwem är det, fom frall älska dem 20 — Eom siall älsta dem? fade grefwen, afdrotande fig sielt. Act! owillten sorg dessa ord har kostat mig? Han sortjor sedan, alltmera uterhemtande fig: När ni dött, slall jag dö: fade Pierre, Met ni då ide, att det war här fom jag wänta 2. — Giter ett ögonblia llef Amelie ännu mera 8 let. — Pierre: ftöd mig; fade hon med en slocknande stämma. Jag tänner mig få wag, fom om jag lige i dödens armar.k re Marbault nalkades henne, och höll henne uppe i fina arr ar. — Nin wån! fade hon. Jag är mydet brottslig. Huru gerna wille jag ej de fom jag nu är!e — 3 detjamma wifade jag mig i dörren. —Greswen: utropa de hon med förjträcdelje; och söll afdänad i hans am dag fade cj någonting, utan spånde endast min bösja. — Nin herre! fade Pierr. arbanlt. Ni fan döda mig, om ni will; men atta er att träffa en död awinna. — Efott i resie hasligt på fig. — Det är en iwaghet! Det är ne id. Madame Barfondval tie ropade hon förtwiflad. Lutten ar frutvöten hade fatt hennes frarter 2 rörelse. Pierre Marbault siont död till marien. Öre ven afbröt, och fom i en wåldsam sinnesrörelse. en! döden! Ad! allt är dödt, och jag .... an fortfor ännu, likajom talande till ng sjelf: ag fade ej ett ord. Jag tog midt igenom skogen en återwag till slotter, utan att bry mig om Amelie, fom numera blifwit mig mera främmande, ån en förut aldeles e:ånd. Når jag återfom till stottet Parkondval, war bon ännu ej fon men. kår b msider wisade fig, war det första bon fig, den berlinerwagn, fom wårttade mig rå borggården. Jag öppnade ej min mun. Regine hade en kapra på fig, och böll 19 affides. — Stall äfroen hon rela? frägade mig modern förskräctt. — Ja; warade Regme; ty ni är ej mera min Mor. — Jag ej mera din mor! .... tan rörde Amelie bort, till hälsten wantiinnig, balfdöd. En haljtimma derefter gid iag utför trappan med Regiae. Gn dörr öppnades. Jaa fåg Amelie hålla 6Glotildteri handen, och) bära Marguerite wid sitt bräst. Ut! hvad detta stådespel länge plågat mig! Hon fade mig ej ett enda ord. Åtta dagar derefter fid jag weta, att HON dött samma afton. — Så är förhållandet. — Kom nu hit, Marguerite. Den unga flidan gid till den siuke. i — Ni åtminstone, ni är er mors porträtt. Han såg på Beatnir. — Men hon, med fina ögon .... Han hade upplyftat fig något; men föll derwid åter tillbaka mot fitt ör ingott. Derpå följde en obehaglig tyftnad. M. Parfondval fict ondt af awäfningarna. Läkaren sprang till hans s. ing, och upplyftade hans hufwud. — Öppna fenftret! ropade han. . Man fåg förwånad och frågande på bwarannan. Pe. Parfondval hade juft då dragit fin sista jud. Presten och Marguerite började läsa böner. Teatuir gic och lutade sitt hufwud emot Mauricees bröst. — Det år förbi; fade hon. Han är död, utan att erfänna oss. Låt oss resa! Madame Fargiel ringde. — Säg åt Bafiien, att han, utan att dröja för länge, går till notar ien oc fr rfmi jade detta, gia hon ut, ide ut . r grefwinnan fade detta, gid hon ut, ide utan att derwid kasta en erri blid på Maurice, sa en, segerriå — Beiegrad? mumlape han. Hwem wet? Han förde Beatrix till fenfiret. t