Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1849, sida 1

Article Image
els i Hr N. J. Gumperts boklåda. I ren på sätt bruklig AAA — hvilka innesluta sällan mer än en mil breda dalar, så att landets försvar är möjligt för en liten styrka, men dess intagande deremot utomordentligt svårt. Att ungrarne i Februari så hastigt satte sig i besittning af landet, dertill behöfdes ett fältherresnille, sådant som Bems, ett så hjeltemodigt bergfolk som Szeklerna, en af fosterlandskärlek lifvad stam sådan som Ungrarne, en så dålig general som Puchner oeh demoralisationstendensen bland ryska trupperna, hvilket allt gemensamt verkat till detta resultat. När en rysk korps på 10,000 man, understödd af 8000 österrikare under Puchner och af Sachsarnes sympatier, i besittning af landets hufvudplatser Herrmanstadt, Kronstadt och Karlsburg, samt slutligen obesvärad, ja tillochmed biträdd af landets hufvudstam, Wallacherna, icke såg sig i stånd att bibehålla landet, utan blef icke blott utdrifven, utan nästan tillintetgjord, så är det klart för enhvar, att en armåkorps på 20-, ja tillochmed 30,000 ryssar under numera fullkomligt omvända förhållanden skulle dela den förra invasionskorpsens öde. Förhållandena i Siebenbirgen äro förändrade i dubbelt hänseende: i moraliskt och faktiskt; i moraliskt så till vida, att den talrikaste stammen, Wallacherna, icke mer är fiende, utan sympathiserar med magyarerna; att vidare landets andra stam, Szeklerna, rest sig i massa för magyarernas sak, organiserat sina betydliga stridskrafter (40 å 50,000 man) genom Bem och blifvit fanatiserade genom sin seger öfver ryssarne, samt slutligen att den enda mot magyarerna fiendtliga stammen, sachsarne, icke allenast blifvit modlös utan till en stor del vunnen för föreningen med magyarerna genom Bems högsinta och ädelmodiga beteende i Herrmanstadt, der ryssarne, genom allt slags förtryck, hvarvid de vant sig i Wallachiet, gjorde sig förhatliga. Men faktiskt bar ställningen ännu mer, än moraliskt vändt sig till Ungrarnes fördel; landets hufvudfästen äro i deras händer, de vigtigaste platser äro af dem besatte och barrikaderade, hela befolkningen kallad under vapen samt civil-— och militärförvaltningen lagd i patriotiska officerares och embetsmäns händer. Bem har visserligen dragit 25,000 man ur landet till krigsteatern i vester, men den kloke, skarpsinnige Polacken kan det icke undgå, att landet icke är säkert för ett nytt infall. Dessutom qvarlemnade han en stor del af den segerrika korps, med hvilken han inbröt i landet, under det han drog talrika rekrytbataljoner, bestående af Wallacher och Sachsare, till de blodiga slätterna vid Theiss och Donau. Öfverstarne Sze och Banffy, hvilka skola leda landets försvar, hafva, oberäknadt den ryktbara, okufliga Szekliska landtstormen, som består af mer än 30,000 man, ännu minst 12,000 man reguliera trupper, hvilka dagligen förstärkas af rekryter och frivilliga. Vi jemföre härmed den makt, som på denna punkt står Ryssarne till buds. Efter de tillförlitligaste underrättelser från Jassy och Bucharest, utgör ryska styrkan i Donaufurstendömena 35,000 man. Men i anseende till såväl den hotande sinnesstämningen derstädes, som ock den fiendtliga hållning, dervarande turkiska arm under den aktningsvärde Fuad Effendi iakttager, måste en stor del qvarblifva såsom besättning i dessa trakter, så att på sin höjd 20,000 man blifva öfriga för infallet i Siebenbirgen. Passen, genom hvilka detta infall skall ega rum, äro Rothenthurmthorpass, Eisentbor och Fekete-Borgo. Bothenthurmthor är vigtigast. Alla tre, jemte det mindre betydande Vulkanpasset, äro besatte af Ungrarne ända till sina mynningar vid de östra slätterna; det förstnämnda under Bems personliga ledning, i hela sin längd bestruket af naturliga bastioner, hvilka han låtit späcka med kanoner. H Detta är Siebenbiirgens strategiska läge. Vi tro, att läsaren med oss häraf drager den glädjande slutsats, att Ryssarne derslädes väl kunna Jinma sin graf, men ingen seger. Aunorlunda, men icke mindre gynnsamma för Ungrarnes sak, äro förhållandena vid Galiziens gräns, hvilket land äfvenledes är skildt genom den

11 maj 1849, sida 1

Thumbnail