Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1849, sida 1

att prisa den, som var, som är och blifver! Du stjerna, ledare af nattens härar, i fall du ej mer tillhör morgonrodnan, ; när du på hennes rosenhjessa fäster i din strälnings diadem — i dina spherer, I du ljusets förebud, beröm dess Herre! I Sol, denna stora verldens ljus och öga, j; erkänn ditt öfverljus! hans ära prisa, , så väl när du med evigt omlopp stiger, l som när du når din höjd och när du sänkes! h Du måne, som än flyr, än möter solen! i J fasta stjernor med sjelfständig klarhet! J fem, som följen oss med lånta strålar, ert omlopps harmonier prise honom, i som kallat edra ljus ur mörkrets tomhet! Och J, naturens fyra äldste söner, J elementer, som i samfäld verkan, mångformiga, omcirklen jemt och blanden och föden allt — för Honom ständigt bilden med nya skiften nya dyrkans-ämnen! J dimmor, skyar, dunster, som ur vattnen er dunkla förlåt öfver bergen dragen, tills solen er med guld och purpur färgar, ; upplyften er till verldens Herres ära, i I j I och när J än med töcken höljen himlen, än när med ljumma regn J vattnen jorden, er stigning eller fall bans lef förkunne! Hans pris med edra stormdån eller susning, utblåsen, vindar! — Böjen edra toppar, J skogar, med hvar planta till Hans dyrkan! J stilla vatten, speglen Skaparns maktverk! Melodiskt sorlen hans beröm, J floder! Förenens alla kreatur: J foglar, uppbären, sjungande, till himlens portar Musiken till hans lof på edra vingar! J, som i vattnen leken, eller vandren på jorden eller under stoftet, vittnen om jag är tyst, och om ej alla genljud af skogar, berg och dalar, qväll och morgon, besvara mina sånger till Hans ära! — Gud! ensam Herre, med beständig mildhet, Gif oss det goda blott! och derest natten har hitfört något ondt och här förborgat, fördrif det, som din sol nu skingrar mörkret!, Jag har nämnt tvenne af forntidens och en af den nyare tidens ypperste skalder; jag har anfört trenne af deras sånger till Hans lof, herrskarens öfver verldarna. De hafva hitintills blifvit oöfverträffade och komma väl äfven framdeles att så blifva. Jag har följaktligen icke ett ord mera att tillägga, utom det, att anhålla om tillgift för min djerfhet att till ämne för mitt föredrag hafva valt ett så högt föremål, ett föremål, hvars alla egenskaper ingen kan fatta, eller ana, ännu mindre på ett bland de dödlige brukligt språk uttrycka. Möjligtvis kan det äfven hafva förekommit en eller annan af åhörarne som om ett dylikt föredrag icke egentligen hörde till ett rum, sådant som detta, eller till en krets, sådan som den här församlade, helst då det hållits af en lekman. Skulle så vara förhållandet, så hvarken kan eller vill jag bestrida rigtigheten af detta deras tycke. Mig förefaller det dock som om emot sjelfva valet af ämne i och för sig sjelft betraktadt, utan allt afseende på min oförmåga att behandla och utveckla detsamma, icke kunde vara något att anmärka. Ifrån spiidaste barndomen har i våra hjertan blifvit inplantad den gyllene lefnads-regeln: Gudsfruktan är vishetens begynnelse.v Denna regel har genom årtusenden under alla skiften visat sig vara god och efterföljansvärd, är så ännu och skall städse så förblifva. Gäller nu detta i-fråga om dess tillämpning på det stora hela, så måste det äfven gälla i fråga om hvar och en af det helas delar. Det, bör följaktligen icke vara främmande för en bildningscirkels ledamöter att afhöra ett föredragsöfver Gud, alltings skapare och Herre. Har dedgenom sekler visat sig, att gudsfruktan är gandasa för all visket, så kan man äfven tryggt antaga, att den är grundvalen för all sann bildning. Religich o?h gudsfruktan äro hufvudpelarne i hvarje samfund. vare sig litet eller stort; följaktligen äfven i vårt. Se der min enda ursäkt! Se der orsaken till va