Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1849, sida 1

Insändt. Om i allmänhet enkors och saderlösas sorg vid deras ömmaste förlust är ett ämne, som innebär anspråk på menniskors deltagande, så måste detta deltagande ännu djupare kännas, då, tillika med sorgen, nöden inträder i den ödsliga boningen. Om då den saknade bortrycktes från pligter, dem han älskade och var vuxen att uppfylla, från vänner, som kände hans värde och fattade hans egenskaper, så tar minnet honom i sin ömma vård, och öfverflyttar sin kärlek på dem, som voro det närmaste föremålet för hans, på hans efterlefvande. En anledning att visa ett sådant deltagande, dyrbar så väl för den allmänna menniskokärleken som den enskilta vänskapen, erbjuder sig nu för vårt samhälles respektive medlemmar. Slottspastorn och adjunkten vid Carl Johans församling C. F. Carlgren afled den 22:dre Apr. och lemnade efter sig enka och sex barn, af hvilka det äldsta är 14 år gammalt, i den mest nödställda belägenhet. Sjukdomen hade i flera år, med korta uppehåll, lagt sin tunga hand på den verksamme och kraftfulle mannen, till dess kraften var bruten och han kallades från sitt i alla afseenden mödosamma arbete af den, som utser tiden att hugsvala. Slotts-pastor Carlgren var en med inre och yttre egenskaper rikt utrustad man. Den församling, i hvilken han länge tjenstgjorde, älskade i honom den lycklige predikanten, den redlige läraren, de talrika vänner, som genom honom förlorat en dyrbar länk uti broderskedjan, värderade hans rättsinnade karakter och älskvärda umgängessätt; den sörjande enkan och barnen förlorade i honom sitt enda jordiska stöd. Såsom ett bevis af aktning för den bortgångnes minne och för att i någon mån lindra de efterlefvandes materiella bekymmer gifva Harmoniska sällskapets ledamöter nästa lördag kl. 6 e m. i