Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1849, sida 1

I kontor, dels a utdelningsställena oche H STENARNA honom — vare sig nu, att hon, som Ghebrerne, dyrkar honom i eldslågan; som Söderhafsbon i solen, eller, som de civiliserade folkslagen, såsom Ande, i ett af alla härligheter uppfylldt rum, hvilket de kalla himmelen. — Få äro de folkslag, som icke hafva någon aning, något begrepp, någon kännedom om ett öfver dem upphöjdt väsende, hvilket, såsom det heter i Skriften, strassar det onda och gillar det goda i våra gerningar. Civilisationen, öfver hvars utbredande den gamla verldens innebyggare så mycket berömma sig, kan icke alltid tjena såsom en tillförlitlig värdemätare af ett folkslags mer eller mindre upphöjda begrepp om det högsta Väsendet; ännu mindre af den vördnad, som dess medlemmar i allmänhet egna detsamma. Äntage vi, såsom jag nyss nämn— de, Gud vara urbilden af all fullkomlighet, och lämpar man denna fullkomlighet någorlunda efter hvart och ett folkslags olika förmåga att göra sig en föreställning om honom, hans egenskaper och verk, så undrar jag just hvem som med sina tankar kommer honom närmast, antingen den kopparfärgade vilden i Nordamerikas urskogar, med sin från fädren ärfda tro på den store Anden i lVesternv, sin orubbliga redlighet i uppfyllandet af gifna löften, sin aktning för de religiösa seder och bruk, han känner, — eller den civiliserade Europ6en med sin guldtörst, sina löftesbrott, sin outsläckliga vinningslystnad, sin förnuftsvidriga lära om att synder kunna utplånas genom öfverlemnande af penningar till kyrkor, kloster o. s. v. — Kontrasterna i de dödliges handlingar ligga ofta icke så mycket i den olika grad af upplysning l och bildning, de erhållit, som fast mera i de olika begrepp, de göra sig om Gud såsom en allseende belönare eller straffare af deras gerningar. Icke alltid utgör dock denna egoism grunden för deras görande eller låtande; det skulle I då stå bra illa till med oss arma varelser här på jorden. Millioner menniskor älska och ära Gud samt uträtta hans, dels i deras hjertan nedlagda, dels genom andra, mera upplysta individer dem meddelade vilja och befallningar — fullgöra dem af kärlek till det sanna, rätta och goda, d. v. s. af kärlek till Gud sjelf, som är det sannas, rättas och godas eviga upphof och ursprung. Den, som nu yttrar dess ord, har sett individer knäböjande prisa alltings Herre och Skapare derföre, att en rättvis sak slutligen vunnit en lycklig utgång; han har sett andra ära och prisa Honom derföre, att sanningen segrande gått ur striden mot lögnen; han har sett barn sjelfmant hopknäppa deras händer och lofva Honom, den Evige derofvan, sedan de blifvit underrättade derom, att det är Gud, som skapat allt det härliga och sköna, som företett sig för deras blickar i sinneverlden; att det är Gud, som är menniskans tröst och hopp i motgången; att det är Honom allena, som vi hafve att tacka för allt godt, som vederfares oss här på jorden. Detta kan icke få namn af egoism; det bevisar, att aningen om och kärleken till ett högre Väsende, så att säga, slumrar i hvarje menniskas bröst och endast behöfver en yttre väckelse, för att uttala sig i tanke, i handling, i vördnad och tillbedjan. Hvilken menniska med bildning har ej hört omtalas Ossians, den skottske bardens, sånger? Låtom oss höra hvad han, Hedningens, innevånaren i det töckenomhöljda höglandet, tänkte och kände om Gud för femton århundraden sedan! Mången af nutidens civiliserade menniskor torde ännu kunna hemta uppbyggelse af den hedniske skaldens åsigter af det höga ämne, han i den grå forntiden företog sig att besjunga. — Så lyda i svensk öfversättning den celtiske bardens ord: Du, som gifver barderne sångens styrka; du, som allsmäktigt regerar öfver stormen oc skyarne! uppväck i min själ ljufliga toner, ty jag vill sjunga till din ära; jag vill sjunga om storheten af dina under, om skönheten och fullkomligheten af dina verk!Hvad är du väl, stolta sol, du som omgifves aj glans och utsänder dina härliga strålar? Du synes gjuta lif i naturen. — Jag ser, huru din kraft bortsmälter snön från vårå klippor, huru den bryter flodernas isbojor och påskyndar bergströmmens lopp. Din alstrande värma intränger i grottorna, nedstiger i den stilla dalen, höjer sig till det molnbeklädda berget och nedströmmar på fältet. Du synes vara full af makt och