1 men han hade blifr it ruinerad för att tillsredeställa en åälstad awinnas nycfullt omättliga begär. Den sednare war en beräknings menniska, en pratmakare, och led ej heller brisi på uttryd, fom witinade om tanlförmåga. Han räknade fina renninl gar på tunstycket, och war rädd om det som om sig sjelf. Denne sednare blef hen. nes man. Det war grefwe Rennewille. Ända från de fia dagarna af de ar äktenskap wissie madame Renneville så wäl öppna och leda alla fitt keketteris bjelrkällor, att grefwen, efter hennes diktamen, ssres ett testan ente, derå han öf.tverlemnade åt henne nyttjanderåtten af all fin egendem. — Men, jade ben, med den aldradjupajte, melantsli, når han tednat under jag fen ju dö före er...... Jag Enner det till och med redan alltför mydet. Min mor dog fom ung. Grefwe Renaewille lugnade henne denna gång. Tre år dererter gjorde de en resa öfwer schwel isla alaciererna. På den unga damen: legäran, som efter hwad hon fade fin man, hade känsla för det pittoresta — gjorde de resa för att andas den höga luft, som omfuter Alviska bergens sioltaste sretsar. I Med anledning af den föremdende resan och i gläMen öfwer möjligheten att winna de förbeppningar, fom dermed kunde förenas, bade det intima förhållandet makarne emellan onaturligt tilltagit. Ja, madame Rennewilles fårlek till fin man I blef få sioc, att bom fann fig uppmanad att älta såsom honom sjelf, äfwen hang wänaer. Wid deras afreja från Paris yttrade hon derföre, i det hon I lemnade fin hand åt en ung man, som war en wån till Grefwen: — Jag rejer wäl här förutan ert sällskap: men är det ej blott detta fom felas nug? — Till en annan nän, fom kyft bennes hand wid afresan, strer bon en afton i hotellet Chaouni denna lilla biljett: Det är i morgon, fom wi skola ilättra uppför glacierernas isberg. Ad, om det wore i sällskap med er! jag stulle då siälla mig på bergets spete bredwid Mg och der skulle den fom blef jå brottslig, emedan hen för mydet älskat dig, bedja Gud om förlåtel:e och siörta fig i djupet. ...... för att draga dig med sig. Följande dagen började werkeligen madame Renneville med fin man denna Hättring, fom ej war utan faror. Grefwe Renneville bade sjelf endast med mifnöje låtit förmå sig till denna rärd. Men, bwar finnes medlet att bindra fig sjelj från att blifwa deltagare i de faror, hwari en awinna behagar siörta fig? Fan resie .... Han återkom ej mera. Madame Fargiel låt sin parasellet falla i wattnet. — Min rarafollet! ropade hon med en förffrådt min, — utan twifwel, för att dölja fin oro. Ja, det är endast fråga om en parafollet; fade Maurice, lifligt. I Han sortsatte: Cm aftonen fom madame Renneville ensam till hotelet, näsan död af förskrädelse. don kallare en läkare och bad bonom om nåden att få dö, emedan hon ingen minut tunde öfwerlefwa Sen enda warele, fom bon älstat här i werlden. : Dagen derefter förmådde bon likväl med Guds bjelp tala om fin far, och befluta fig för att lefica. Öfter öfwerständna åtta dagar refte hon med fin sora till talien, utbedjande fig aj läkaren, fom, enligt hennes uttryd, återgifmwit henne lifwet, att, ban wille skrifwa till hennes far och några andra bland hennes wänner, att han efter bet förstråcliga siag fom träffat henne, lätit föra henne till Nisa, der den få mäl. görande naturen skulle futa med att bota benne, men att man ide borde för mydet smidra sig med att snart så se henne i Tang, tv bon hade fått en näftan dödlig siot. På det att man der ide skulle blifva allfjör förskräckt, sade hon decföre till läkaren ulit dem ej fl weta, puru grefwe Menneville blifwit vpöd. Säag dem, om ni will, att han fått slaget.a I J Niesa fit madame Neaneville infallet att wasa siut under jer månadets tid. fon sammanträffade der med några rersoner af fitt sällskap, och låt dem för: fiå, att man ide borde göra henae frågor angående den olyda, fom träffat henne emedan det woro farligt för benne då bennes känsligbet, wid erintringen om den songliga tilldrageljea, tunde åndo störta henne i liukdomens armar. Till och med för sin kigtjader — ty äfsom alla fromma qwinnor kunde hon e) wadna utan en lådan — bade bon ide mwågat omnämna den rysliqa tilldrageljen. Ten leMagare, fond följt grejwe Rennewille med banå grefwinna till freten ar Mont-Llane bar likwäl lemnat följande uprlveningat. fan bade ledt dem, ban bade ålagt dem att följa fig fieg för fieg.. Men grej. winnan, fom tydtes druden af den höga luften och den wida rymdene utsigter, gid ån bit än Mt, än ensam än dragante fin man med fig, br och glad fom en yenfionär på fin feriedag. När bon tomnut till en wiss spets, som tallas Roche. du-Pie, smadnade hon, och bad man somma till benne för att med benne åffåda det förffrådliga och sublima studespel, fom från den skyhöga spetse ända till det jwindlande djuret utwedlade fig för hennes ögon. Knappt hade hon satt fin fot på branten saf bråddjuret, förr än hon med en gäll stämma utropade: Aj! Don utstrådte sina armar med en min af draga henne denfrån; men bufwud ned i bråddjupet. — Det är en roman! strek madame Å der fela berättelsen fett Maurice i ansigtet, hwad tan sagt. Maurice hörde nu ej Heller. San fortfor: Jag bar fwindel! rsträdelje. Grefwen wille fatta uti denne, och bur det än gid till, fom grefwen med ens hals öfwer argiel häftigt, fom ej en enda gång unmutan i ftållet lätsat sem om hon ej bört I — En måjlighet är, att grefwe Rennewille förlorat af fig sjelf jemnwigten; en wåjligbet att ban fid ondt af swindeln; en möjlighet att bade naturligtwis ingen del deri. Hon grät så länge! dlertid hade mot midten af wintern e; att bejöta henne i Niesa. gen blijwit trösad. Hon återtom till Paris, uppträdde men grefwinnan Man tunde ej falla på idcen att anklaga henne I 0 komm a ung wän till grefwen i förbifarten Ryktets elata tungor påftodo dä, att bon ändtli i den förnäma werlden, deltog i fefter, besötte srettaller och promenader. von tillbragte med ett ord fulltomligt en modern aminnas spjslolösa lif, utan att sysselsåtta fig med någon annan färlet, än den bon bade till fig sjef och fina hästar. ben beiötte fin far, men endaft fällan. För att göra någonting fom kunde behaga henne, bade hah föpt det lilla fottet Maror, i den förpoprning, att bon skulle wilja lefwa der i ällskap med honom under fer eller åtta månader af dret, åtminstone så länge hennes enkmund warade; men hans uträkning slog felt. Det war med möda som hon der tillbragte endast fer a åtta dagar. II Man besktollde henne för att ega älskare. Bland de meft ttägna och aceredisterade nämnde man Prins Waldesthal. Han war wäl ide me a älstwärd än de andra, men ban war prins, och hon hoppades blifwa prinsea. — Bill ni ännu föga, att det år en biftoria, madame ? Grefwinnan hade något hemtat fig från fin häftiga sinnesrörelse. — Min Gud! min herre! fade bon döljande fin rörelse. Låt det då wara en historia, om ni få will. Men ni wet, buru man skrifwer historier. — Nu Fall siag tunna säga er att er snata war alltför grof. — Satta! madame. Märk att jag pärmed endast betalat lika med lita. Mr bar litit fångfia mig i olichy, der man ej får böra annat än tröfiga saker. Jag bar odjå gjort er till min fånge här på watt set) för att lita er höra ledsamma vater. ; Madame Fargiel afbröt g:efwe d. Orbess e. — Swart will ni då tomma med detta! — Min Gud! jag är ide en General-Prokurator. 9. I ; tär owinnorna ej funna kefria fig från fina fiender genom duell, bepsrinna de på förhand en annan slags bämnd...... Ni är nu stolt oc högmodig; men jädan war ni ej alltid. En gång, en enda gång, ww sslutet af en masteradbal, wille ni anförtro ec dvad åt en siart arm, för at: gl..... dygdens wäg. Detta hindrar mig ide att sinna er skön, att tillbedja dessa fröna lodar denna wa tra od siolta dals, fem en Diana stulle dafwa afundats; denna så hwita hand ..... Ä aurice bade lemnat åran, för att fatta grefwi nnans hand. Han wille siudera, i alla dess stiften, den passion, som mot hans wilja förde honom till denna awinna, som han mer än wäl tände, denna awinna, som ehuru få förderfwad doc war så tjujanE. Grefwinnan hade lemnat benom fin band, wäl betäntande, att detta medel war det enda, hwarigenom bon kunde komma i land. Som hon war i full be sittning af tonsien att förföra, bade hon mid detta tillfälle trött fin wålluftigt fröna bals, iå att den widrörde fin meotitåndares läpvar. Båten nalkades emedlertid land. Grefwinnan boppade ur den med en spliidisk wigbet. Maurice fattade bennes band. När hon numera såg fig fri, gjorde hon banden ledig med en spottsk min. — Jag bar welat wisa er, madame, att jag war i ftånd till att tämpa med er ..... Ni ser att jag känner er. Jag har mig bekanta de swaga sidor, fom .. war ni wiss på det — Ni går nu att träffa edra begge fyftrar wid eder fars fina. Månne de äro af mindre wärde, än ni? wia att ni är den försia, att öppna dem edra armar! Ä — Alorig ropade grefwinnan. XXV. Ameliees bref. Tunga moln utbredde sia öfwer skogen. Winden slakade wåldsamt Se hundtaåriga, lummiga trädens biekor. De orolige fäglarne samlade fig gruppwis under trädens rymliga arkadet. Swalorna doppade under flydten fina wingar i dammarna. Madame Fargiel uppsteg för slottstrappan på sidan åt parken. Modlös af sitt öfwerständna nederlag, tände hon sig ej mera hafwa förmåga att kämpa, till ech med ej för sin förmögenhet, som under tiden satt rå spel. Maurice följde henne med tysinad. J förstugan mötte de lälaren. — En mydet träkig eftermiddag, madame! sade han.