I i l Weedan detta tilldrog fig i sjukrummet, hade emellertid madame Fargiel tnappt gjort en tur i parten, förrän en betjent tom och anmälde, att man wåntade henne wid skogsbrynet. — pwem är det frågade hon. — ag wet ide, madame, swarade tjenaren. Det war en betjent till fots, fom nyligen sagt mig hwad jag upprepar för madame. Det skulle tunna tydas, fom det fällftap, hwiltet will fe madame, frultade att oroa M. de Parfondval. Jag stulle ; nåftan tro att det were prins Waldesthal; jag tycte och att jag kände igen hans lirråe. — Utan twifwel! fade madame Fargiel, fom gid ät en liten grind, genom bwillen wågen förde ät siogen. Omwad fan då prins Walderthal wilja mig i dag ? Skulle han tanffe besömdt wilja gifta fig? Jo, de ter männerna. De äro fig lita. Det är det arf, fom jag kanste slall få i morgon, som förwridit hufwudet på hor nen:. Äfwen jag sieli, det är sannt, befinner mig i ett wisst owanligt fjälstvilftånd. Under det att madame Fargiel hastigt styndade en liten gångfrig, fom förde till den wåg fom gid till Paris, fyntes en ung flida med ännu mera ifwer gå framåt i alleen, fom förde till slottet. Det war Marguerite de Parfondval. Hon war klädd a fin nunnedrägt och bade öfwer hufwudet sitt karmeliterdok. 3 fin band bar bon ett radband. Hen lyjtade då och dä på sitt dol, för att je bortåt slottet. Daktadt madame Fargiel forl judit alla fin fars tjenare att låta någon, hwem I det än kunde wara, utom doktorn från Beaument och presien, få träde i den fjus tes tammare, urattlät litwål tammartjenaren, när Marguerite wijade fig i förstugan och begärde få beföfa M. de Parfondval, att hålla henne tillbaka, ware fig att ban glömde madame Fargiels ordres, eller att Marguerites allwarsamma tläsdsel svu:es honom tillhöra en säådan awinna, fom infinner fig öfwerallt, der det finns sjuka menniskor. Han följde henne sjeli änta till Parfendvals tammardött. Han bhultade fatta på med tre lätta flag: men ingen jwarade. Ä Ä — Utan twifwel har sjutwalterstan nyligen gått ner, fade ban till Marguerite; men ni kan ändod gå in. Sofwer M. de Parfondral, bör ni wänta, under ialttagande af tysinad, och bedja Gud för bonem. Ar han waten, fan ni framföra, hwad ni bar att fåga honom. Marguerite tadade med en b. 18 rå hufwudet ech inträdte utan buller i kammaren. ÅN. de Parsondral lig åter i en flags dwala. Hon närmade fig i början iatill fången; men när bon f att ban siumrade, drog bon fig fnart sakta åt fonden af kammaren, caktadt fin lisliga längtan att kana fig i bans armar, eller fnarare på knä för fin far. M. de Parfondral war ett rof för den fagi febersömn, fom plågar med fyner och fantafifvel. Den minfta idee får en form inbillningen öppnar till bålften afgrunder, uprreser berg, uppwädter de döda, framkallar de lefwande och förblandar bilden af den, fom ej mera är till, med dens bild, fom änau är wid lif. Fönsierskärmarne och rullgardinerne af röd damast, bindrade folftrålarna att framtränga. J ten fjutes rum heristade ett haljtunkel, jom gaf någonting ännu mera mysteriöst åt bans drömmerier. Marguerite siod rat och erdelig i sonden af tammaren mellan fönftret och gref. wens bibliothet. Når M. re Tarfondral kid je benne, spratt ban till. För bonom föreföll bon för öfrigt endast fom ännu en uprenbarelje från fantasmagoriens werld. Sedan nägra dagar bade ban nemligen tusen gånger fett Amelie vafera förbi hans ögon, än swängande fig urp ur arafwen, tlädd i hwt swepning, för att tomma och fjunta ned inför bare fötter, än nedstigande från bunlen såsom en sty, med twenne barn i fina armar. Denna gäng war det i hans ögon åter Amelie. Yan bade blott ide Mttills fett benne i en karmeliternunnas dvftra drägt. Rår Marguerite blifwit warse, att fadren waknat, trodde hon, att bon tunde gå till bonem. Hon gid ett sieg framåt. — Nej, nej! sade M. de Parfondval, resande på fig med förskrädelje. Marguerite siannade, siel och förstummad som en siod. Den sjuke betraktade henne med stirrande ögon. — Vr det äter en förskränlig Dröm? Marauerite gid darrande framåt. u2. be Varfondval gömde sitt ansigte i örongottet. — OD min Gud! Min Gud! Stall jag förföljas ända till grafwen! Men, fade ban, äter upplyftande bufwudet, jag är som ett barn, fom rädes för fina drömmar. arguerite war på två siegs afftänd från sängen. Hon bade uvrlyftat fitt dot. — Umelie! Amelie! utropade den gamle, mera förskräct, än någonfin. ban dade tydligen fått je nunnans ansigte, jom lifligt erinrade om hennes moder: jamma blid, jamma betag, jamma utttyd i anletödragen. — Amelie: ni är ige NN Marguerite, awärd af sinnesrörelse, kunde ej låga ett om Pon utsirädte banden under iakttagande af tyltnad; men M. de Parfondval, fem utan twifwel fruktade att röra wid er andes band, drog fig längst 4. Marguerite tunde ej afpalla fig från snytningar. Hon hade tillika fin moders röst. Den sjute trodde fig böra, Amelie gråta, litasom den dag, di ban lemnat benne för alltid. — Amelie! bwad wil ni mig? Marguerite, fom ej wisste, att tet war hon, som då återta lade sin mors minne, och som i öfrigt ej förstod fig vå fin fars försträdelse, frågade honom med en orolig röst: — Dwatför siter ni mig få grymt ifrån er? Hwad onM harlag då i edra ögon gjort? — Ynad ondt? Har du då glömt det? — ÖSwad säger ni? Min Gud! Marguerite hade fallit på tnå framför sängen. Hon lyftade fina sammannäppta händer mot M. de Parfondral. Den hjnte, fom med ängslan betrattade benne, igentände vå Marguerites hand en ring, fom madame Parfondval länge burit. — Amelie! Amelie: Tala till mig! Zag will höra. Säg mig, att det ide är en död, fom jag bör! säg mig, att det är juft ni, fom år der intör mina ögon. Marguerite steg upp och firäste för andra gungen handen mot fin far. —det är ide min mor, sem siåt framför er; det år er dotter. Jag beter Marguerite. — Marauerite! Den sjute öpprate fina armar. Nunnan föll i hans famn, De omfanmade bwarandra under turer. Ä Sjufwakterskan bade just då inkommit. — Urjule: fade Mi te Parfendval, gå och öppna fönfiret. Sjukwakterskan gjorde, fom han lefallt. — Nu kan ni så gå er wåg; ty jag will wara ensam. Sedan sjukwakterskan stängt dörren, fattade M. de Parfondval Marguerites bänder och betraftade denne med spända blidar, lilasem om detta nöje stolat wara endast ett ögenblick. — UA! pwad ni er lik er mor! När jag fer er, bar jag henne bel och bållen. Det fägnar mig; blia ögon! mild fom sjeljwa himlen! ett uttepå i anletzdragen, fom skulle tunna förleda en engel. Jag fer ej est bir Jag är litwäl ganska wis om, att det är brunt. Meen. jag tänter ni bar ide mera näget bär, min siadars dotter. Denna drägt; detta det, detta radband! ..... Act, min Gud! Att ni ide redan är död, litasom er mor! Jag är modet brottålig: den ena aftris, den andra nunna, och det derföre, att de, genom mitt brottsliga förfarande, ej tunnat wisa fig i werlden. M. de Pa fondral föll wanmäftig tillbata; men höll besiåndigt Marguerites hand. — Min far! fade hon, med en darrande rökt, litasom cm detta och ide warit tillitet för hennes mun att uttala. Efter jag di ändtligen jätt den lpdan att fe er, Mall jag ide mera bellaga mig. Oc om ea olyalig sijerna uppgått wid min wagga, bwarför anllaga er för det? — Antlaga mi Zag bar warit erättwie, men jag will reparera mina fel. Se bår, mitt barn! Detta testamente, bwari jag gaf at dn äldsia syster, som är rif, allt haat lagen tillåtit gifwa åt ett med förkärlet älskadt barn, will jag fönderrifiwa inför dina ögon. Wid dessa ord fönderref grefwen ett rarner, fom han saamtagi under fin bufwudfudde. — — Glöm ite bort, fade han med en aftagande vöft; glöm ide bort, att. efter min död finns nåra niohundratusen franes i den ter lilla nökeln der wid fönstret. Marguerite bade dittills endast haft klostret i tankarna. — Niobundratusen feanes! fade bon, helt fötbländad. Allt ljwets filt hade plötsligt uppenbarat fig för benne, litafom i en dröm. — NÅ! fade bon, Om jag wide, skulle HX äfwen jag fi en plats, der fo, len stiner! ata inåt fin få XXIV. Madame Fargiels historia. Madame Fargiel fortfor emellestid att gå fram åt stogebeynet på den lilla gångstigen. Når hon framkom till ftora wagen, sick hon sirart sigte på en präktig tupå wagn, dragen af twenne stolta engelska hästar. Hon git fram til wagnen, ehuru något förwånad, af det skål att hon ej kunde erinra fig förr hafwa fett den, hwarfen wid fin faders flott, eller der hon bodde i Paris. Allt under det bon närmade fig wagnen, bade hon emellertid bligarne fåftade på det å wagnen anbragta stöldmätrtet, pwiltet hon trodde fig igenkänna för grefwe dOrbessaes, ehuru hon ej förr stt det. — Zänt, om det wore ban! Det tan aldrig wara möjligt! jade bon, med en hasiig rörelje af bestörtning. J samma dgonblid blef bon warse Manrice och Veatrir, der de promenerade, ul hälften doloa bland träden. De gingo fatta, under det de syntes stunpligen peja om ej madame Fargiel skulle komma och möta dem vå Aattimären — Pe i be til bö tid ede lige någ wis ann för siår ung nast Hon min