jag ingå derrå; och detta icke för nun egen del, utan för er. Ni skulle då wilj ingå på att, såsom man säger, göra edert inträde i werlden? Nå, det är wål Men werlden, Hurudan är den, och hwar är den nu för tiden, när hästen, eigarrer och tidningen tagit wäldet för dagen? Fordom konrerserade man; men nu fö tiden .... — Låser man tidningar: fade Veatsir, för att gifwa eft — Förr winnlade man fia em behag uti fitt umgärge — Rökar man ogeneradt damerna i nåtan. — Förr gick man på uppwaltning; nu sör-titen .... — cåtter man fia till käst. — Men, för att fiiga till häft, för att röta, för att läsa titningar, tror ni at d. är oundgångliat att wara i ett lagligt äftenstkan? Gmellertid älskar jag er fö mydet, för att ej underkasia mig alla edra dårskaper. Låt of då srela ett mariage om ni di med all traft will blifva ex wålgörande dam, om ni will samla allmo. sor i Saint Roch, anställa warulotterier för Polackarne, och tafwa andra små in tressanta lestp: Har ni förtroende för mig, Beatrit, så stadnar ni likwäl awar wit theatern wid ett lefnadssåätt, hwarwid ni blifwit wan, fom är enligt med eder na turliga fallenhet och edra rda fantasier. — Maurice! Ri försiäår mig då ej mer. Fwilten gapskeatt stulle jag för twå eller tre dagar sedan uppgifwit midt i ansigtet på den, fom begärt min hand, om det också warit en prins eller en kbantir! Men den Beatrir, fom fanns i förgår, finns ide mera. Ni fan, om ni will, begråta ben Veattir, fom svelade komedi men älsta den Veatrit, fom älskar er. Mi talar med mig om werlden; bryr jag mig wål mera om den? Min önstan det är din tärlet, men din tärlek för ewigt en kärlek utan slut, och wan gränser. Portwakterstan fom och gaf tillkänna, att åldenet wåntade. — Låt of resa, Veatrir! Wi få konversera på wägen. M. vite! får jag bjuda min arm, medan wi gå ner til ueeoret! — Ensam! fade nunnan sorgligt, i det hon gic. Alltir tryct åt frasen. t: men nu för tiden .. ademciselle Margueasam! Nu wet ni det. Madame Fargiel hade denna dag fommit till Marry mot Hlodan toå. Å. de Tarfondval, alltmer förswagad, bade Mmavpt siptla att le emot henne, när han såg benne upplyfta sängöfwerdraget. — Mir siadars Regine! Jag år mer ån lyålig att än en gång återje dig. J morgon skulle det utan twifwel warit för feat. läsie nu rå siund i lälarens ögon, att jag ide skulle lefwa Öfwer natten. Gud ste lof! sedan du år bår, sedan jag met, att du är wid mia sida, skall jag då nöjd. Men det war oc nödwändigt, alt du fom bit; ty jag bar haft jå swagt förstånd sedan i går, att min inbillning är full af sröten. Jag tycer mig oupphörligt i fonden af tammaren fe forgtilder. Jag bar ide mera mina finnen i behåll. — Min far! jade madame Fargiel, med en rösi awäfd af tårar: nu metan jag är bår, skall ni ej fe annat ån mig. Sag ffall ej lemna er någon minut. — 3a. ja! fade M. de Parfondral, trydande fin detters band; tv jag är werkligen rådd. Allt sedan den der slidan fom och påminde mig om er mor, fer jag benne åter wisa sia i siu fmwepning få sorgsen till fitt utseende, att jag fänner en rysning från bufmwud till fötter. Såg mig, Negine! Ni bar wäl ide återfett denna sliga fedan? — Nej, min far. Hwarför frågar ni det? Det är en tofa, fom utan twifwel redan glömt er. Kanske bar bon till och med ej welat mer än uppföra en komisk feen; ty hwem met, om det är den wertliga Glotilde? — d jo! fade M. de Marfondval liiliat: jag bar fånnt igen henne på ben nes ögen. — Men med er tillåtelje! Låt of ej mera tala om det der; fade madame Fargiel, något orolig. — Emellertid äro Clotilde oh Marguerite eder mors döttrar. Cm jag oc belt och hället utsiött dem från mitt bus, eller inarare undroikit dem ; säg, bade jag ide likwål ändå bordt förja för dem? — Råkna på mig, min far; jade madame Fargiel, med ett förstäldt ådelmod. Det är jag, fom skall förja jör dem. Jag lofwar er, att rå allt sått beskydda dem. Ni wet, att jag älskar de fattiga. Clotilde och Marguerite skola alltid finna min börs öppen. Känner ni ide mitt hjerta ? — Må aå då, fom Gud mill! fade M. de Parsondral. Men, jag tror att jag ilt det der mera lyssnat till min wrede, ån nutt bjerta. Kanske bar jag hämnats 3 för bärdt. Men ett sädant bedrågeri hade octså warit för bård, en sädan sörolämrning för grym! Efter någon tysitaad fortfor greswen med mera luqnad stämma: — Min bäsia Regine! Jag bar ej tunnat gifwa dig allt, jom jag har uppsatt i tesiameatet; men jag har åtminstone welat till din förmån profitera af lagliga disrosit:oner. Jag skref i går ett testamente, deri jag gifwer dig en tisvonibel sjerdedel i de faftigbeter, fom jag ej haft tid att sälja. Det war mydet ledsamt, att öfwerste Forgeville ej welat gå in på det, jom wi önskade; men ide dess mindre är det nåra niopundratusen franes, fom du genasi får. Grefwen petade med fingret på en liten möbel af rojenträd, fom stod emellan twenne fenster. — Pwad teetta slott angår, är det sannolilt, att det kommer att delas i tretjedelar; men hpwad betyda för dig sjuttiofem tusen franes mer eller mindre i arf efter mig? Det är knappt tjugondetelen. För öftigt, om du mill bebälla slottet, kan du lätt träffa öfwarenskommelje med din moders dötttars sakförwaltare. Madame Fargiel bas ännu en gång, med en tanfivrisd min, att hennes far mille nämna för henne alla omftånMabeterna wid arfwet: och sedan detta skett, gia bon ner i parten, för att i all frihet reslettera öfwer ten förmögenbet, som nu ej mera borde gå henne utur händer. Hon promenerade med en segrares åtbörder, sedan bon i fjelfwa wertet med moden machiavellism fört fin fat wid arfåförbandlingame. Hon började nu tänta metlidsamt på den stadars Maurice, fom sudade inom riglarne i Glichy. — Uldrig, aldrig; fade hon wid ett leende, jörenadt med en nog utsliten ordlek, för att begagnas af en få snillrit awinna: aldrig bar jag förr få sticligt slagit en tillbedjare 1 bojor. När M. de Rarfondval befann fig ensam, återwände hans tantar, enligt fin mana, till dessa år, fulla af förtjusning och smärta, då ban älstat Amelie, då fan dödat Pierre Marbault. Sedan tjugu åt tillbata, under pwilten tid ban fött flå ifrån fig dessa fitt lifs ljufwa och foraliga minnen, hade ban likwäl ej förmått detta. Oaktadt ban lekamligen bodde i flottet Marvy, lefde ban ännu med tankar och känslor i fitt flott i Vourbonnaie. Amelie war då ej mera död: pan såg be siändigt hennes bleta och melankoliska gestalt, billande ett barn wid sitt hjerta, ett annat i fin band. — Ad! pwad det fåret ännu är lifliat: fade han fidante. Han erinrade fig Amelies böner och tårar. — Zaa har warit modet arpm. PÅ famma dag dådade jag benneå älffare och frånrydte benne wåldsamt hennes försisötda dotter. Jag lemnade benne ensam med twenne barn, fom ännu ej bade något begrepp, offrad åt sitt samwetsagg. Den sjuke förde banden öfwer fin panna. — Men, återtog ban, likasom waknande ur en dröm: tänt om jag bedragit mig! Om denne älslare ej war annat än en wän! Grefwe Parsondwal framtog wid dessa ord en bundt med familjdokumenter, pwari han brufade bläddra under sina ledsamma och oroliga tagar. — Om jag bedragit mig! återtog ban, i det ban bittade på afstriften aj ett bref från Umelie till Pierre Marbault. Här bar jag ju bwad bon ffref till honom om aftonen till den fatala tagen: Ä Lierre! Jag är nåra döden. Hafwa ej läfarne sant er det? Men det oroar mig ej modet. Tv det finns en ting, Bierre, fom ide dör; det är hjertat. Fordom, under wåra ljufwa promenader omtring dammen, talade ni med mig em själens odödlighet. Jag lyssnade derpå. I bag tror jag derpå med öfwertpgelje, to, just under det jag tänter på den torkogärd, der man frall lägga mig uti en natt, Mvarvå ej följer någon morgonrodaad, fer jag redan ett ewigt ljus tändas på en annan horisont ; juft under det jag aflånsnas från dig, fänner jag, att jag stall tomma mera nära intill big. — Mera nära intill dia! upprerade grefwe Parfondval med raseri, under det ban afbröt fig sjelf. Meen, återtog han med mera luqn; de kände hwarandra allt sedan de woro barn; ty Amelie lefde i spstonskap med barnen i Letbejv, oattadt hennes sars anseende fom adelsman. Den sjule fortsatte att läsa brefwet. -owem wet? Ni talade odsäå med mig cm siälawandringen: ni berättade mig Pythagoras sublima drömmerier. Ni tan ide tro, i hwilla utomordentliga fwärmerier min fjäl kommit att förlora fig, under mina oroliga nätter. Men, efter att dafwa genomlupit de oändliga werldarna, återfinner lag alltid min fjäl, utan att ag tänter på att återfalla den. Wet ni wål Mwar ben återfinnes då , Bierre? 3 denna lilla trädgård, pwarest solen är så frön i fin nedgång. När jag år död, är tet dit ni skall 94, är det der ni ffall fe mig, i den altid grönskande rundel, hwars blommor dölja fig under häcken, eller fom wisa fia under ipzenerna. Men, bwad ir det jag nu säger er? M. de Parfondral afbröt fig ännu en gång. — Når allt fommer omtring, fan det der ej wara mycket brottsligt. Det är ärletens poesi. Jag tom för sent till Vourbonnais, för att ploda denna siadars lidas försia fantasirosot; men hon bade en för mydet utbildad själ, för att hafwa unnat trampa under fötterna de .... Men låt fe, hur det slutar. -Ni fer alltför wål, när ni läser denna biljett, buru icrande mitt förständ är. Sller, hwad tror ni? Döden, hwad ni än gör för att trotia den, år öfwer eder och fall komma er att swindla. Zag wet ide mer hwad jag säger. Jag hade fattat ennan med en helt och hållet darrande hand, för att bedja er .... Hur skulle jag unna strifwa... Men jag har aldrig tänt någon blyghet inför er. Jag ber er å, att gå till Betbisy tisdag , eller om mäådret är för swårt, om onsdag. Jag ffall tomma dit för sisia gången. Kanste har jag ej mer ån åtta dagar att eftva på: men det fall wara i jjeliwa dödens fiund, fom jag ännu fan hafwa styra att gå ända dit. Jnnan man gifwer sig ut på en lång resa, will man fåga farväl ät alla fina wänner. Hmwarföre ide då trycka Handen på er, er, fom är min ende wän! — Amelie.