XXIII. Beatrix inkom jusi som hennes syster slutat sin berättelse. — Yå, ändtligen! jade hon, i det hon fit fe Maurice. Jag mar gängen att möta dig, men jag hade ej gått upp nog tidigt. Gder räddare hade kommit mig i förwäg med fin frydfnotade rörtäpp. Eliest hade jag hoppats; fade hon i en fort fatt teatralisk toni; eljest hade jag hoppats sjelf få bryta edra bojor ... — för att ännu mera fängsla mig wid edra fötter, stulle jag tillägga, om jag blifwit född tawalier; fade Maurice med en kyss på aktrisens hand. — Säg det ide dessmindre; återtog hon. Men i det tillsiänd, hwari mitt hjerta är, tala blott ide till mig annat än hwad edert hjerta dilterarJag fan, om jag will, fe er der helt nåra mig, jag fan omfamna Marguerite, fom äg Hela min fas milj ... ty Regine stall jag aldrig funna älska ... A propos! Maurice; wi hafwa ingen tid att förlora, för att begifwa oss till Marvy. — Allt är iordningstäldt; jag bar dragit försorg derom; fade grefwe NÖrbesfac. Inom en timma skall mm kupeewagn wara utanför er, port. Beatrir hade närmat fig Marguerite, som siod lifsom drömmande wid fenfiret. — Se nu! min bleta Marguerite. War nu ej så ledsen. Låta wi grämelse och sorg tå matt med of, få äro wi förlorade. Det är ej ffäl att wi göra of få ned slagna och bedröfwade. wem wet! 3 morgon äro wi kanske rika. —Rita på penningar! fade Marguerite forgligt. — Det är wäl fannt; men man får ej heller för mycket nedfätta penningen. Penningar komma många förhoppningar att skjuta blommor. Om min sar ertänner of, om jag i morgon bar tjugofem tusen livres i inkomst; hwem wet? Maurice.. Beatrix hade rodnande wändt fig ifrån Mauriceks blickar.