uppför trappan. När hon kom rå trappafsatsen, mande hon fig, för att säqa ät denna awinna, att hon emedlertid, oaftadt fin gifna föreskrift, alltid wille wistas der, när grefwe Maurice dOrbessac fom. Beatrir gick åter till fin syster, den hon fann förjäntt i djupa tankar inwid salongskaminen. — Min bäsia Marguerite! wet du, jag bar juft i denna siund gjort en stor uppoffring. Den skall fiå mig till godo i himmelen. Jag har skictat tillbata mina båftar. Stadkars freatur! Jag kunde ej låta bli att gråta. Qeattir utdelade widare fina berallningar och git jemte fin fyfter upp i det lilla rummet, fom eskulle warit en wertlig friftad för poeter, den tid dessa ej fingo andra bostäder, än windsrum med brutna tak. Intet rum kunde wara mera anspråkelöst och tädt. — Ja, det år bra; jade Veattir, när hon tom på balkongen. Hit skall jag låta föra hela min trädgård. Du wet, Marguerite, att jag på andra fidan har en wertlig trädgård med trän, buskar och wattningsansialter. Eeatrir drog några djupa andedrag. — oder du ide, att luften är mera ren här? Sannerligen, här är en hel werld emellan dessa twenne wåningar. Se der ofwan är himmelen! fortfor eattir, seende vå skyarne. DM här inunder är afgrunden. Ad! hwad jag är nöjd och glad öfwer mitt beflut! Jag will härefter lefwa af litet, ja af få godt fom intet, om så beböfwes, allenast att jag bar djertats frihet. Nog skall han bli mycket förwånad, när han kommer bit och finner mig inkrupen få högt uppe; men han skall förstå ... — wilken han? frågade Marguerite. — Maurice, det fan du wäl weta. Jag hade bordt börja med att älska honom, i stället att siuta dermed; ty han är ung och wader. Ja, i sanmng! det är ide en penningekcämare, fidan fom de andre, hwilfa betala fina kärleksbiljetter med bantbiljetter. Det är redan något att jätta wårde på, men ett enda ord, fom utgått från hans hjerta, älskar jag mera, än hundrade louisdorer, hemtade i en annans börs. Min siadars syster, jag stöter kanste för myctet din grannlagenhet med mina något fria yttranden, men det förlåter du mig, för min wälmenings skull. Låt mig nu få höra, hwarföre du lemnat tlostret. — Swarföre? jade Marguerite sorgligt. För att begifwa mig dit igen. Jag bar ju sagt dig, att, fom brutet är, man åter ffidat mig ut i werlden, för att ännu en gäng pröfwa mina frafter. — Ärnar du då återwända till tarmeliterna ? — Ja wisst. Ty hwart stulle jag wäl taga wägen, om jay ej ginge dit? swarade Marguerite, lyftande fina ögon mot himlen. — Till mg; fade Beatrir. Til mig, ty äfwen jag will draga mig tillbala från werlden. J morgon frall jag slita mina band med theatern. Jag will lefwa ensam, ja, alldeles ensam. Och då tan du ju lefwa när mig. — än grerwe dOrbessae då? — UH! det hade jag så när glömt. Men att lefwa med honom, är det ide detsamma fom att lefwa ensam: tv han är hela mitt hj? — Men då tan jag ide lefwa med dig. — Tlif ide så rådd min wän lilla! Maurice skall fanfte ej gifta fig med mig. pwad war eljesi din mening? — Min mening? anar du SÅ ide, att äfwen jag älskar hr 8Åtrbessae? Marguerite dolde sitt ansigte i fina händer. — XVIII. Den barnsliga kärleken. — W. lemna hår aktrisen och göra ett bejok hos den förnäma damen. När Manrice gått, ssarang madame Fargiel upp från den fåtölj, der hon hittills futtit flagen och darrande, och skyndade till kaminen och såg fig i spegeln. Hon wille fe efter, om Maurice vå hennes wadra ansigte kunnat upptäda det penningebegär, hwaraf ban tärdes. Men madame Fargiel, likasom en mängd awinnor. fom lefwa mera efter fitt försiänd, och ide efter fitt hjerta, hade en ogenomtränglig mask. alltid lugn och full af förförelse. — Nei. nej! fade hon, i det hon speglade sig med en wiss lifnöjdhet; han har ide kunnat gissa fig till sanningen. När ban mötte mia försia gängen på Champs Elnjees, tunde jag ide haft ett mera charmant imäleende, en friskare mun, och mera förjmättaude ögon. Det år. jag som läst i djupet ar hans hjerta; fortfor madame Fargiel, i det hon på en foffa föll tillbata i en liggande siällning, lif en sultaninna. Har jag läst rätt, så älstar ban mig: Det år fåfängt, att ban kämpar emot, det är fåfängt, fom bans kanslor sörleda honom att göra sig till flogtig riddare åt en förlorad fliga. Ha s slut fall dock blifwa att duka under. Emetlertid, återtog bon, efter en siunds uppehåll; bwem wet, om han ej ffallinfinna fig i finom tid, fom han sagt, för att ätergifroa ät mina fyftrar bwad sem tanfre är spsirars rätt. Det fins hos honom någonting ädelmodigt, iom gör honom blind för den entla samingen. Han lär haiwa förftått menskligbetens predikanter. Han skulle wara istånd att förswara enkan och skydda de fader och moderlöse. Zag förftår det alls ide. — Nej, det går med ett ord ide an att anförtro fig åt honom. Jag trodde jag stulle tunna räfna på honom; men det är mera sätert att ide räfna på någon annan, än mig fjelf. Wid dessa ord steg madame Fargiel upp, för att ringa. — Adele! säg åt Basiien, att jag fall resa till slottet Rarvy om en half timma. Kom och kläd mig. Cn talf timma derefter sieg madame Fargiel i wagn. När bon passerade Boulevarden, besalde hon fin tuff att håla framför ett magajfin, der sorgdrägter säldes och hwars skylt alltid har något att betyda och råminna. Hon fteg in och betraktade noga alla förmannens mångfaldiga tyger. Hwarpå tänkte hon då? Ri infer det. Hon frågade fig hwiltet tvg som skulle passa fig bäst åt bennes anletes färg, bennes wert, och färgen i bennes ögon, när bennes far blef 2 bade nu på åtta dagar, med tillbörligt afseende på fin fars dödssjukdom, ide warit i någon bod, hon fom lefde få mycket för att lläda sig modet, för nycken. Hon tunde litwäl ide nu längre emotstå denna diabolista dragningstraft, fom är få olydsbringande för rarisiska männerna, och fom rycder deras awinnor i detta lyrens och förderfwets bazarer. Man upprullade för hennes lysina ögon alla de dystra rikedomar, alla de infallsritt sorgangifwande tyger och prydnader, hrilta älskas af entor, fom blifwit utan tröst. pon tillbragte en timma med att karessera tygerna, med ögon och hand. Hon slutade med att besiamma fig för fora eller fem klädningar, fom borde utmärka alla perioderna för hennes sorg, eller, för att tala utan methaphor, hennes sorgs gradu ella aftagande. När hon derefter sieg i wagnen, fade hon åt kusken, att hon borde komma lika fort till Marvy, fom om hon ide uppehållit fig något på wägen. Kusken war wan att Iyda, om octjå hästarne skolat siura.. Aldrig hade en fupgmwagn frambragt flera gniftor mot sienläggningen på Paris gator. När hon steg ut wagnen på stottets borggård, urattlät hon att fråga, hur bennes far befann fig. Hon befalde endast betjeningen, att ide lita någon få tillträde till hennes far, under hwilten förewändning det än kunde wara; och frågade sedan, om låtaren war kommen. Man swarade henne, att han nyligen rest. Då feg hon åter i wagnen, och befallde fin kust att föra till Beaumont, utan dröjsmål. — Men berr grefwen skall wara mycket lycklig, om ban finge se madame; fate den gamle fammartjenaren, fom tommit att taga emot madame Fargiel. Grefwen har nyligen åter uppwaknat. Tro mig; han bar redan fyra eller fem gånger talat med mig om madame. — Stall låtaren åtetkemma i dag igen? frågade madame Fargiek — Det tror jag ite; men wi wänta honom i morgon tidigt. — fåt ide min far weta, att jag kommit bit. Om en timma är jag tillbaka. — Bastien! kör genasi. Grefwens läkare tpates wara en hederlig man. Han lefde på landet. Ännu ung reade han fig med att, sedan flere år tillbata, lefwa på långt afsiänd från Paris, flitigt rökande fin cigarr, och edlande en liten trädgård fom i hela tratten war beryktad för fina många sorters rosor och dahlier. Han lefde för öfrigt ej i föttroligt umgänge med någon annan, än fin bäft och fina bundar, antingen han war på resor eller hemma hos fig. Det war mwertligen en hedersman, fom lefde och werkade endasi för sjuka medmenniskor och fin trädgård. När madame Fargiels fuptwagn siadnade framför hang port, war han i trädgården, och plockade maft från fina rosenbuslar. Han skyndade emot henne. — fåt mig intet störa er berr Delaporte. Jag bar blott ett ord att säga er. Lätaren gjorde en blygsam helsning: tv han war ide wan wid fådana besök. Foltet i tratten slickade wäl nägon gång fina åfdon efter honom: men fällan kommo de sjeljwa till honom. — Madame! behagar ni siiga in i min salong! — Min Gud, herr Delaporte! Det behöfs ide. Wi tunde ju, om ni behagar, göra en tur i trädgården. — Min siadars trädgärd, fade läkaren med en fänsla af naiv stelthet; min stackars trädgård har gjort så många förlufter på en månad. Se, madame, alla törnrosorna hafwa affallit. — 3a, jag fer det, min herre. Ni har der, fom jag tyder, en rätt artig sam