Bcatrix. Roman från Konungadömets tid af Arfene Houssaye. (Fri öfwersättning). (Forts. från Tidn. N:o 99). — Madame! det fan jaa ide lofwa. Jag medger misst, att det finnes en mängd omöjligbeter, fom jaa skulle känna mig lyctlig att försöka för er skuld; men ni bör infe, att i det ögonblic, då jag få mydet intereferar mig för Beatrir, det är högft nödwändigt för mig att fe henne. Madame Fargiel sieg lifligt upp och kastade fig i en fåtölj. — Ni älffar således denna fMida? sade hon, säåsom det tycttes, djupt förolämpad. Maurice blef näftan förwånad öfwer hennes stolta och hotande utseende. Han bade aldrig fett henne få skön. Madame Fargiel, lit de grekista tragediaktriserna, mar snarare skapad för hatet, än för ömheten. För att fe henne i hela fin glans, borde man fe henne i ögonblidet af en till hälften waknande wrede. — Det gör mig i sanning gansta ledsen, madame, att ide funna få er att rärma er Veatrir. — Det sker aldrig! min herre. — Föreställ er, buru M. de Parfondval på fin dödssång, såsom en tillgift för fin orättwisa, med ett glädjens leende, fom ide fan beskrifwas, skulle fe fina tre döttrar öppenbjertigt omfamna honom. — Det der är endaft fraser. De skulle warit på fitt siälle för tio år sedan. Jag met, bmwad jag är froldig kärleten till min far och minnet af min mor. Från den dag nradame Parfondval blef brottslig, war hon ide mera min mor. Huru tan ni då wilja, att hennes twenne döttrar skola wara mina foftrar? — Ni är grym, madame, mer än grym, då ni dömer utan att ransaka, såsom dessa försoffade domare, fom ide göra fig möda att höra hwad den anklagade har att säga. Wid dessa ord tog Maurice fram ur fin fida det bref, som Beatrir hade anförtrott honom. Ä — Se här! fade han, i det han wisade detta bref för madame Fargiel; fe här stall ni få fe något, fom stall göra er uppmärksam på, till hwilken grad ni warit orättwis. Ä Madame Fargiel fattade brefwet med en lugn min, ehuru en hemlig aning fade benne, att det war madame Parfondvals siil. — Min moders stil! utropade hon bleknande. — Ni inser då werkligen, att det är er mor, sade Maurice med en triumferande min. Ty ni torde e:känna, att ert hjerta nu talade. Grefwinnan, i grund slagen, swarade ej ett ord. Hon såg på brefwet, mändepå det och såg på det återigen. — Detta bref, fade Mauriee, det är ett testamente, fom skall få mera kraft än det fom gjordes i går. När M. de Parfondval fått läsa det; när han.. .. — Min far: Skulle det:a bref komma till min far? frågade madame Fargiel, med en wånlig blid på Maurice. — Ja wisst, madame! Veatrir skall lemna honom det i morgon. — I morgon? — Hade hon lydt mina råd, madame, skulle hon till oc med i dag begifwit fig till flottet Marvy; men hon wäntar på fin sysier, eller rättare sagdt, hon söker efter henne; ty besynnerligt nog, lär fröken Marguerite Parfondral för tre dagar fedan lemnat karmeliterklosiret. — UAH! Marguerite har warit i kloster! jade madame Fargiel, tankspridd, emedan hennes tankar woro helt och hållet sysselsatte med moderns bref. — Jag hoppas, madame, att ni kommer att wara närwarande på ssottet, när detta bref blir läst. Jag twiflar ej på, att det skall blifwa en werklig högtid för er syster, att hon med egen hand fan uppenbara och bewisa er moders offuld. — Detta bref skall aldrig komma i min fars hand. — Huru tå, madame? Hwarför ide, om jag får fråga? — Uf det entla skäl, att minnet af denna awinna, fom fördystrat hans lif, stulle blifwa ett olvasbringande flag i det tillständ, hwari han nu befinner fig. — Jag är deremot af den tante, att detta bref från en awinna i dess dödskamp till en man, som är nära döden, detta bref, fullt af frid och kärlek, åter stall upplifwa hans hjerta och kanske förlänga hans lif. — Ni må tänka, min herre, hwad ni behagar, men jag, jag bar faft beflutat att behålla detta bref. Maurice närmade fig madame Fargiel småleende. — Madame! jade han, i det han rådte henne handen. Haf den godheten och återgif mig er mors bref. — Nej: swarade grefwinnan, beslutsamt. Det fanns eld i salongens kamin. Madame Fargiel feg upp och gid ratt fram till taminen. — Men, madame . ... Maurice ställde fig emellan grefwinnan och kammen, och stödde fig wårdslöst mot densamma. Madame Fargiel hade helt bekymmerslösi kasiat fig på en fåtölj, för att wärma fina fötter, eller snarare för att wisa tem. Hon war i denna attitud förtjus sande. Aldrig skulle någon kokett funnat wälja en sådan siällning med få mydet siuderadt behag. Maurice, som ej derwid förlorade brefwet ur sigte, kunde ide hindra fig ifrån att beundra grefwinnan. Sedan han i tysthet med förtjusning betraktat henne, nal tades han henne oförmärkt. Han mille tala till henne; men ordet stadnade willrädig: på dans läppar. pan wisste ide, huru han ffulle brottas med denna farliga fiende. — Jag fer att ni har något på hjertat; men hwad är det, fom ni will säga mig? frågade grefwinnan leende. — Zag skulle wilja säga er, madame, att ni är skön, i hwilken fituation ni än befinner er, hwillen tanke, fom än upptager er själ. Det finns awinnor, fom äro födda för att älsta, för att wara goda, för att wara dygdiga; men ni är född att wara frön. — Jag beundrar er tonft att bemantla ett spetsigt stämt under komplimenter. — Men här är ide tid att göra tomrlimenter eller epigrammer. Ni fänner min trosbekännelje om er skönhet. Den är skrifwen på er hand. Når ban uttalade dessa ord, fattade Mauriee artigt handen och brefwetMadame Fargiel lät honom behälla handen; men med fin andra hand rycdte bon baftiat till sig brefwet. — Jag fall säga er, min herre, att detta bref ide slall komma till M. de Parfondval på åtta dagar. — Men, på åtta dagar, madame, fan M. de Parfondval wara död. — Det står i Guds hand. För min del fan jag ide annat än wata öfwer hans lugn defa hans sista dagar. Maurice, fom förblifwit i en lutande fällning öfwer madame Fargiel, märkte, att hon wille försöka att kasia brefwet på elden. — O! nej, nej! jade ban med en bestämd röst, i det han med wåld tog bref wet. Skulle ni wäl wilja tafta det på elden? Jag har ännu swårt för att tro det; ww det skulle warit ett brott, owärdigt en awinna. Mi, skulle ni då wilja wara mera orättwis, än er far? Vränna upp ett bref, ett wigtigt, ett heligt testamente, fom skall befästa minnet af den, fom ni kallat er mor? Det wore ett helgerån; och om så är, skulle ni wäl då wilja bafwa begått bet; od) detta endast på det att några stadars slicor, fom i tjugu års tid warit öfwergifna, ej skola få tomma och taga fin fullkomligt lagliga del i arswet efter deras fader? AH! madame! ni är skön, Han wände fig om. Madame Fargiel hade uppstigit med en bedjande ton. — Jag förlåter, att ni gör mig fådana beffyllningar; ty ni förftår ide hela det hat, fom jag måste egna åt minnet af denna qwinna, fom warit älskarinna åt Vierte Marbault, en bondlymmel, en oborsiad warelse, hon, fom dock mar arefme Barfondvals huftru! M. dirbessae bugade fig djupt och aflägsnade fig, utan att swara. Han dade kommit Nit i Beatriv kupeewagn med hennes bäftar. Han befallde kusken återwända till gatan Provence. XV. En förmiddag hos Beatrir. Medan Maurice denna dag war hos madame Fargiel, lagade fig Beatrir till att emottaga fina manliga vifiter. Hon war få mydet mera charmant, fom hon wäntade Hela werlden, utan att egentligen wånta någon wiss. Hon blädrade i en roxan, utan att enligt fin wana förftå något deraf.