hade gissat, jag bade igenkånnt, att det Iwar ett bet Teens ÅUsktevi Detta bref, Det war galenslap, passion, föttwiflan. Min tärlet hade tommit honom att swindla, likasom om han frått nära intill en afgrund. På detta bref swarade jag ej. Följande morgon, strart efter dagbrädningen, sedan jag tillbragt en natt, utan att funna sofwa, gid jag och öppnade mitt fenster. Min första blick, fom jag bordt lyfta mot himlen, föll i stället på Hortenses fenster. Skall ni wäl tro det? Åspynen af detta fensier ingaf mig ej mera någon lpalig känsla, utan en tänfla af swartsjuka. , Fram på dagen prefenterade fig en man hos madame Lefebure, fom, efter bwad han fade, wille tala med mig om Hortense. Madame Lefebure war ej tillstädes. Tjenaren låt honom inftiga i min kammare. Sedan dörren blifwit tillsluten, föll Richard till mina fötter. Han war få mäl. talig, få pasfionerad, att jag förlorade all styrka att uttala Hortense namn. Jag satte mig att gråta; men de tärarne woro mydet snarare glädjens än smärtans. På min sinnesoro, på mina ögons förwirring, mitt hjertas wåldsamma flag och framför allt mina tårar försiod han alltför wäl, att jag älskade honom. — Hwilken glädje, fom jag ej en gång wågat hoppas! utropade han alldeles utom fig. Han kysste mina händer; han wille kasta fig för mina fötter. Fenstret ftod half öppet. Han förde mig dit, utan att weta hwad han gjorde. Och jag, siore Gud! wisste jag ens, hwar jag befann mig en gång? Men ad! Hortense, fom bodde midt emot, war octså wid fitt fenster. Det war den tid, Richard brukade tomma till henne. Hon kastade fin blid utåt gatan, likasom för att hemta honom och påskynda hans ankomst. 3 famma ögonblid, just fom hon wille nida åt mig, fick hon fe oss. ... Dermed war det gjordt! Hon förftod allt. Hon uppgaf ett skri. Hon föll af: dånad framför samma lilla bord, der hon drömt om lyckan så många gånger, och i wårt sällskap få ofta målat den för både fig och honom. Denna siadars flicka, fom war få modig att strida emot fattigdomen, hon fom förut haft så myden själsstyrka, hon skulle lihvål duka under wid förfta flag, fom träffade hennes hjerta. Hennes gamla mor sprang till henne wid det skri, fom hon uppgifwit. Hon upplyftade henne och förde henne till fången. Hortense fteg sedan ej mera upp. Från den dagen började hon blifwa wansinnig. Hon lät talla mig, ty näst hennes mor och hennes älskare, war det jag, fom egde hennes mesia tärlet; hon lät kalla mig, för att ännu tala med mig om fin tärlet. Ä Jag sprang till henne; men, när jag anlände, just på en timma, då hennes sinnesyrsel nyss gått öfwer, betraktade hon mig med en bedragen wänskaps dystra småleende. Jag siod der i den hemska plågans dystra boning. Har wäl Dante någonsin drömt om detta rysliga siraff? — Hortense! Hortense! fade jag till henne, med afsky för mig sjeli. Hortense, jag har älskat honom. Men, wid min själ, Hortense! jag swär dig, att jag ej älskar honom mer. Hortense hörde mig ide. Stall jag berätta mera! Hon lefde blott åtta dagar, åtta sekler för henne och för mig. Dessa werlade mellan wansinne och ett sundt fjälstillftånd; än mwaggade hon fig wid inbillade förhoppningar, än återföll hon till den fulla werkligheten. Hon dog. Hennes mor war förtwiflad; men det fanns en, fom war det i ännu högre grad. Det war jag. Jag hade ej fedan återsett M. Nichard. När han fit weta, att Hortense fått ett dödligt flag, hade han hållit fig afsides. — Tre dagar efter Hortenseis död äterkom jag en gång från kyrkogården, tröstlös öfwer att ej sjelf funna dd. M. Richard mötte mig på gatan. Jag gick med ftolthet förbi, förstenad af min sorg. Han följde mig; han gick förbi, och ställde fig sramför mig. — Marguerite! jag älskar er; fade han till mig, med fin passionerade ton. — Och jag, swarade jag honom, jag hatar er med raseri. Eller är ej fådant förhatligt! ni har warit orsaken till Hortenses död; och ni har ej en enda gäng under hennes olydliga belägenhet kommit att bjuda henne lifwet. Mina ord hade retat honom. — Jag warit orsaken tll hennes död! Nej, det är just ni; fade han, fattande min arm. Stulle jag wäl någonsin öfwergifwit henne, om jag ej fått fe er? Tror ni, att jag ej skulle bafwa gjort motständ, om jag ej upptädt oro i edra ögon, när ni såg på mig, oro i eder röst, när ni talade till mig? Hon är död. Men om jag förlorat henne, tillhör ni mig ..... Han hade fattat min hand; han tog mig wåldsamt i armen, och wille föra mig med fig. Jaa stötte honom tillbaka med wrede. — Döda mig; fade jag till honom; men låt ej er hand komma wid mig. De fom under tiden passerade förbi, hade ftadnat omkring oss. Han fann ej mera ord för fig. Jag aflägsnade mig i all skyndsamhet, utan att weta, hwart jag stulle gå. Till min syster; tänkte jag; ty det finns ej någon annan än hon ensam, fom skall wilja höra mig. Beatrir bodde wid gatan Buffault. Jag fann henne i gladt sällskap ..... Kommer ni ihåg det, min herre? Det war der jag säg er. Jag gaf just att på er, utan twifwel för att ett år derefter igenkänna er, på er pilgrimsfärd till farmelitertlostret. — Hwad är det för en wacker flida från gatan Saint-Jaques? frågade man min syster, när man fåg mig tomma in; ty jag hade hwarken de djerfwa mar ner eller den lysande klädsel, fom alla dessa lyckliga flickor, fom lefwa utan bekymmer. Jag kände mig stött; jag förde min syster med mig i ett närbeläget rum, och jag talade om för henne, under oupphörliga tårar, den olycka, fom nyligen bändt mig. Hon förstod mig ide. Hjertats awal, bästa du, fade hon glädtigt; förstår jag mig wäl på dem? Efter förluften af en älskare, tröstar man fig med en annan. Om du ledsnar wid att bo på andra sidan Seinefloden, få tom till mig. — Aldrig! sade jag. Jag är wisst mydet brottslig; men jag känner för mycken ånger, för att falla på alla dessa dårskaper. Det är lyckligt för dig, att du fan fe werlden ur en annan synpunkt. Jag anklagar dig ide, men det är mig omöjligt att lefwa som du. — Vill du då gå i Hofter? sade Beatrir småleende. — Kloster! utropade jag, med ett oredigt, dystert begär. Klofter! Lefwa i döden! Gå från försakelse till rening, från rening till försakelse! Ja! jag will gå i kloster. Jag tfänner för wäl, att jag ide är född för att lefwa i werldens nöjen. — Nå wäl! fade Beatrir, stämtande. Du fan gå i Hofter; och om någon klosterafgift behöfs, frall jag lägga ut den. Man bör göra nägot för en fyfter. Emellertid, återtog hon, tänt för dig något! Klostret, det är ett mörkt ställe. Hwilken tystnad! hwilka dagar! och, framför allt, hwilta långa nätter! Jag will ide gifwa dig ett dåligt råd; men, i fanning, wore jag den wackra och bleka Marguerite, skulle jag mycket heldre tafta mig rristigt i de dårskaper, hwaruti wi befinna oss; ty, fer du, min lilla snälla syster, tillade hon, kyssande mig på pannan; man har alltid tid att göra bot och bättring. Till klostret! till Hoftret! ropade jag med wärma och öfwerspänning. pwad skall jag berätta mer? Jo, jag gick samma afton och sökte farmeliter: förestånderskan, i den förmodan, att karmeliterklostret war det dystraste af alla kloster. Hon wille gerna taga emot mig; men med det wilkor likwäl, att min syster skulle betala min inträdesafgitt. Detta gaf Beatrir anledning att säga, att giftwurna slidor bestämdt äro mycket olydliga, emedan hwarken Gud eller menniskor bry fig om dem, om de icke få någonting för det. i Stänner ni ej för öfrigt hela min lefnad i klostret? Den har ej många oms werlingar. Under de förfta dagarne, fom jag wistades der, öfwade jag mig med en helig och allwarlig glädje i bönen och faftan. Emellertid, när jag såg dessa kära kläder, fom jag ofta munter och glad burit, falla för mina fötter, fluppo tårar ur mina ögon, oaktadt allt mitt religiösa nit. Wid minnet af Hortense fördjupade jag mig likwäl ännu längre i nunnelifwets mörker. När ni här om dagen mötte mig, erinrade jag mig den forgliga finnesftämning, fom beherrskade mig under den tid jag lefwat i klostret. Beklaga mig werkligen! Ni fall knappt tro det, men det är dock en sanning, att jag war få uttröttad, så ledsen wid detta lefnadssätt, att jag då gjorde mig den fråga, om jag ffulle hafwa ftyrta att gå och begrafwa mig i det nya klostret. Jag är ide född att lefwa utan att få tillfälle till någon själens lyftnisg. S:t Therese bar fagt: Lydliga äro de, fom ej blomfira för annat än döden! S:t Therese hade rätt. Hortense är död i fin ålders blomma, efter en dröm om kärlek. Men mig går döden nära förbi alla dagar, utan att wilja taga mig. Marguerite slutade der fin lenadshiftorra. Maurice hade hört henne med en allwarlig uppmärtsambet. Han war berpttad för en wiss fyndighet i hwarje swårare belägenhet; men likasom Turenne war han rädd för spöken, och trodde på dessa tu fen osynliga händer, fom sägas föra of midt igenom alla lifwets faror. — Det är förwånande; fade han för fig fielf, i det han betrattade Margueritees bleta och forgbundna ansigte. Se der! Det är ej utan skäl jag haft en wiss wördnad för den foraliga tjusning, fom hon fprider omtring fig. XXIII. — Beatrir inkom jusi fom hennes syster slutat fin berättelse. — Yå, ändtligen! jade hon, i det hon fit fe Maurice. Jag mar gängen att möta dig, men jag hade ej gått upp nog tidigt. Eder räddare hade tommit mig i förwåg med fin frydfnotade rörkäpp. Eliest hade jag hoppats; fade hon i en forts satt teatralist ton eljest hade jag hoppats sjelf få brota edra bojor sn — för att ännu mera fängsla mig wid edra fötter, stulle jag tillägga, om jag blifwit född tawalier; fade Maurice med en kyss på aktrisens hand. — Säg det ide dessmindre; återtog hon. Men i det tillftånd, hwari mitt hjerta år, tala blott ide till mig annat än bwad edert hjerta ditterar. Jag tan, om jag will, fe er der helt nåra mig, jag fan omfamna Marguerite, fom äg Hela min fas mi dm Manna . funna Ålfa ... A propos! Maurice; wi hafwa